De' e' mykke' nu...

Idag känner jag för att vara riktigt gnällig, kanske "tyck-synd-om-mej" syndrom, fast egentligen känner jag mej ganska så harmonisk ändå.
Till att börja med råkade jag kolla almanackan och upptäckte till min fasa att det inte är en enda ledig helg kvar fram till jul.
Bara det får min autism att blossa upp, jag vill vara ifred och planera julen, och framför allt vill jag ha god tid på mej. Det räcker med att jag har kidsen på hotellet som pockar på min uppmärksamhet i tid och otid. Men igår var jag där och satte upp en lapp om RUMSBESIKTNING på torsdag! "Ni slapp besiktning förra månaden", sa jag, varvid Alex kontrade med en glimt i ögat att han hade städat inför det, så nu skulle han väl slippa. Inte ens de som inte är på sina rum slipper, jag har The Nyckel.
Två stackare stod i köket och diskade och klagade över att somliga inte diskar alls. Jag föreslog att dom skulle kalla till ett möte och erbjuda sig att diska åt dom som inte vill, mot betalning. Dom såg genast en chans att tjäna en hacka, så vi får väl se om det blir bättre ordning med disken.

Igår kväll surfade jag nätet efter ett bra recept på cupcakes och frosting, och skrev ut en mängd recept för att testa.
I morse satte jag då igång med blåbärscupcakes med citronfrosting. Smeten blev hur god som helst, men dom blev sorgligt platta när jag tog ut dom ur ugnen. Frostingen, som var himmelskt god, gjorde ändå att dom blev snygga att se på och visst har jag tryckt i mej några stycken redan. Ska baka Banan-chokladcupcakes härnäst. Dom såg farligt smaskiga ut.

Eftersom den första snön kom inatt bestämde sej Lillasyster för att sätta på sej Goose-jackan till skolan. Kan tänka mej att den blir lite varm för nu är det ett par plusgrader och ingen snö kvar.
Fast den kan nog vara rätt skön att ha sent ikväll när hon väntar på bussen efter att ha varit i Boda och repat med bandet.

Sent inatt avslutade jag "The friday night knitting club". En synnerligen bra feel-goodbok, av ett oväntat slag. Så nära real life har jag inte läst på länge i den genren. Läs den! Tack Storasyster för tipset.
Nu kan jag återvända till "Armywives", som jag har sett drygt hälften av. Mja, kanske inte min favorit, men så har jag ju mina invändningar mot The American way of living oxå.
Visst, min senaste favorit "Veronica Mars" är ju oxå typiskt amerikansk, men patriotismen lyser inte som en fyrbåk över hela serien, utan den är ganska allmängiltig var du än bor här i världen.

Jag har börjat skissa på mina vintermotiv på allvar nu. Ska försöka undvika direkta julmotiv, men det är svårt att hitta så mycket annat. En isprinsessa har det dock blivit hittills, men snölyktan ratade Lillasyster direkt, jag som tyckte den var ganska enkel och stämningsfull.
Ge mej idéer någon! Det börjar bli bråttom.

Recension - Kana på Allhuset

Ska jag vara ärlig hade jag inga större förväntningar på Kana när jag köpte biljetterna.
Jag har alltid känt att hon verkat lite tillgjord och jobbig, och musiken har jag inte känt någon större kvalité på.
Ändå är hennes låtar sådana som man inte glömmer bort, som sätter sig fast i hjärtat och som man kommer på sig själv med att nynna när man har tråkigt.
Det kanske var därför jag ändå bestämde mig för att gå på konserten. Eller det kanske var för att se gestalten Kana. Som Jrockfan kan man inte ha undgått att ha sett bilder på hennes klänningar; ljuva, färgsprakande kreationer med ett sött litet dockansikte till, och en liten panda eller fluffig kanin i armarna. Hon är en stilikon och designer lika mycket som hon är artist.

Vi stod och frös i kön ett bra tag och fick då ett bra tillfälle att ta oss en titt på andra besökare. Det var nästan en freak show, det fanns allt från gothlolis till decora-liknande varelser. Insläppet gick smidigt liksom garderobsinlämningen och vi tog oss upp till övervåningen där försäljningsbordet var placerat. Kaniner, affischer, t-shirtar och skivor fanns att köpa. Många handlar redan nu, men vi bestämde oss för att vänta tills efter konserten.

Väl inne i den lilla hallen får vi bra platser relativt nära scenen. Förväntningar och nervositet ligger som ett moln över den sorlande folkmassan, och det börjar bli lite varmt bland alla spetsprydda klänningar då vi blir välkomnade och reglerna om fotoförbud förklaras än en gång för oss. Ballonger kastas ut för lolitornas underhållning medans vi väntar på Kana. Det börjar redan kännas lite overkligt. Det kommer i vågor då alla skanderar hennes namn om och om igen, klappar händerna, stampar med platåskorna. Skrik utbryter då mikrofonerna till trumsetet testas och inställningarna till gitarren likaså.
Jag känner själv att jag verkligen längtar.

Så plötsligt händer det. Det röda draperiet dras undan, man hinner knappt uppfatta gestalterna på scen innan man identifierar introt till Hebi-ichigo.
Det är en riktig rivstart och Kana sveper fram över scenen iförd en röd kimonoöverdel med guldbroderier och kort röd kjol. Runt midjan ett rosa band, på huvudet en stor röd rosett, på benen vita knästrumpor och röda små platåskor.
Hon är färgklicken på den mörka scenen. I bakgrunden står hennes band, metallare med långt hår som headbangar. Det är motsägelsefullt men de framför hennes musik på ett briljant sätt som framhäver hennes röst. Hon överträffar alla inspelningar av sig själv med en gång när hon sjunger, det är kraftfullt, nästan till och med rent och man vill bara sjunga med.
Det är inte alls den där blyga tjejen som tittar ner i golvet på alla bilder, jag blir förvånad då personen framför oss är glad och sprallig och bjuder på sig själv till det yttersta.
Mellan sångerna kommunicerar hon med oss på knagglig engelska och det är verkligen en kraftansträngning för henne. Efter varje inlärd fras skriker publiken och det märks att Kana älskar uppmärksamheten.
Hon framför två äldre låtar, bland annat pärlan Kabi där de lekfulla ljuden hon utstöter får alla att skrika av förtjusning, sedan Maid från det senaste albumet spade.
Hon presenterar en ny låt som hon sjunger på franska. Hennes klädbyten är kanske inte lika eleganta som Christer Lindarws, men när hon väl fått av sig kimonon och den röda kjolen står hon i en liten rosa klänning. Snart lyfter hon även på den rosa kjolen och visar alla den lilla kaninen på hennes underbyxor, alla skriker, ingen kan säga att det inte är supergulligt.
Hon ber oss att "Rets dansu togesaa", och lär oss sedan dansen till Papi-chan. Och alla dansar med när låten framförs fastän det börjar bli riktigt trångt då alla trycker på bakifrån.
Hon presenterar Shisha från spade, och sedan ännu en ny låt, denna gång på engelska. Efter den kommer ytterligare två låtar från spade. Efter Butoukai försvinner hon plötsligt från scenen.

Nu är det bandets tur att glänsa och ger oss en underhållande föreställning av improviserande tills Kana kommer tillbaka till scenen och ursäktar med något som låter som "Kurosu cheinji". Nu är hon iförd en vit blus med volangkrås och en svart kjol, på huvudet har hon en vit headdress som försvinner obemärkt ganska snart. Hon introducerar sitt band och sedan framför hon gamla älsklingar som Niku och Kuchuu Buranko.
Efter Tsuno får vi lära känna hennes gosedjur, och hon visar även upp två små vikingar som hon förmodligen fått härifrån och exklamerar att de är "Kuur".
Under Toraboruta knäpper hon av sig blusen och kjolen och visar upp sin prickiga lilla dress som hon bär upp som bara hon kan på affischerna som såldes utanför.
Hon framför ytterligare några låtar och under Chimame kryper känslan fram att "Snart är det nog slut", och det var det sista man ville i det ögonblicket.
Och mycket riktigt, när hon presenterar Momo som "Rasto song" känner man ett styng av besvikelse, men man hoppas på en encore. Till min förvåning börjar alla gå ut efter Momo, när inte ens bandet gått av scenen, men jag antog att de ville ha en bra plats i kön till signeringen. Vi som är kvar får plötsligt platser allra längst fram, Crew delar ut vatten och alla skriker efter encore. Ganska snart kommer Kana tillbaks på scenen och när jag vänder mig om ser jag att många vänt om och kommit tillbaka.
Nu har hon en kanindräkt på sig, och hon är bara fluffig och jättesöt. Hon framför Papi-chan en gång till; nu när jag hade plats längst fram var det lättare att hänga med i dansen, och vi fick snudda vid hennes lurviga vantar flera gånger.

Sedan är det helt plötsligt slut. Hon vinkar och försvinner. Alla stormar ut för att få en bra plats i kön, eftersom vi blivit förvarnade om att de kunde avbryta signeringen innan alla fått något signerat. Till min och mina vänners stora besvikelse hamnar vi längst bak och får höra att eftersom vi står så långt bak kommer allt förmodligen vara slut innan vi kommer fram, och Kana signerar bara köpta saker. Jag ångrade mig bittert att jag inte köpte något innan konserten.
Kön kryper fram i snigelfart, vi ställer oss på tå för att försöka få en skymt av henne, och mycket riktigt, där sitter hon.
Vi har ingen aning om hur många saker som är kvar, men när vi kommer närmare säger min vän att det finns en liten hög med affischer och flera högar med CD-skivor kvar. Till slut står vi där. Jag köper en affisch och en CD-skiva, men får bara affischen signerad, men jag är nöjd ändå. Hon sträcker ut handen och jag tar den i min hand och jag blir förvånad över vilket lätt handslag hon har, som om hon skulle gå sönder om man tog i för hårt.
Jag mumlar fram ett "Thank you" och går sedan ut med mina vänner.
På tunnelbanan förundras jag över hur snabbt min åsikt om henne kunde ändras, och att jag nu verkligen kände mig som ett fan. Men det är inte konstigt. Med den rösten, de kläderna, det ansiktet och den scennärvaron är jag säker på att ingen lämnade konserten missöjd.

Min Stockholmsupplevelse blev fulländad när vi träffade Kana på Gamla Stan nästa dag innan vi skulle åka hem, även om hon var för upptagen för att vi skulle kunna få ta ett kort eller hälsa ordentligt.