29 september 2018

Höstkyla

I morse när jag vaknade var gräset frostvitt, Det var minus en grad, krispig luft och vindstilla under en blå himmel.
Vovvarna uträttade sina behov snabbt när de blev utsläppta på gården, det var väl kallt om tassarna.
Nån timme senare när solen smält bort frosten,  gick vi ut på promenad. Det blev mössa och vantar på och med SPECCAT i hörlurarna, gick vi runt till förra höstens kantarellställen. Inte en endaste kantarell fanns någonstans! Jag insåg att det inte regnat nog mycket sen den torra och varma sommaren, så det är bara att glömma de mängder av kantareller jag plockade förra hösten.

Väl hemma igen beslöt jag att ta itu med fönsterputsningen jag funderat länge på. Det blev till att leta reda på en lämplig stege och ta tag i saken. Nu har jag ju inte så många fönster att det är ett jättejobb, men det kändes skönt att få det gjort!
Efter lunchen bestående av min köttsoppa speciale, blev det en lässtund. Jag läser alltid i sängen med en hund på vardera sidan om mig, en riktig mysstund tycker vi alla tre!
Just nu läser jag Det Måste Vara Här av Maggie O´Farrell. En mycket välskriven bok som hoppar fram och tillbaka i tiden men ändå inte svår att hänga med i. Riktigt läsvärd!

Lilla E har åkt till Madrid på en minisemester med sin sambo M, hoppas de får det riktigt skönt i värmen!

27 september 2018

Tillbaka igen!

Det har gått fyra år sen jag skrev något här senast. Fyra år av omvälvande händelser, varav den värsta var då min älskade livskamrat plötsligt lämnade mig i outsäglig sorg och saknad. Min Herr B, som jag kallat honom, finns inte mer, vilket fortfarande är svårt att begripa. Men livet går, otroligt nog vidare.
Men för att backa tiden ännu mer, så hittade vi vårt drömtorp för två år sen. Så fort vi såg stället visste vi att vi ville ha det!
I rask takt byggde vi om ladan till bostadshus, det lilla röda torpet blev till min pysselstuga/gästhus och soldatstugan fick tills vidare bli förråd.
Vi släppte mer och mer taget om vårt fina hus med min fantastiska trädgård och ägnade mer och mer tid åt torpet. Till slut bestämde vi oss för att sälja huset och flytta ut till torpet, ett beslut som jag aldrig ångrat trots vad som hände ett år senare. Herr B älskade torpet lika mycket som jag, för honom var det en oas av lugn och ro med en pastoral vy över betande kossor i hagen bakom huset och Vänern som skymtade i fjärran.
Vi fick ett knappt år tillsammans där, när han en morgon for iväg på en konferens, för att aldrig komma tillbaka.
Nu har det gått ett halvt år sen det fasansfulla hände. Jag har slutat lyssna efter hans bil, men lilla Meimei ligger fortfarande och väntar ibland på kvällarna då hon ihärdigt spanar ut genom glasdörren.

Idag regnar det ihärdigt och mörkret kommer allt tidigare på kvällen.