Att åka hem eller inte...

Nu, så här års, är det dags för många att lämna Beijing. En del åker hem och firar jul och andra far tillbaka permanent. Deras "long term stay" är över. Jag har varit på många "Farewell Parties" vid det här laget och visst har de varit sorgliga och så, men nu är det min polare som skall åka hem för gott. Då är det lite mer än sorgligt helt plötsligt. Det är då man undrar om det är nått skoj att stanna kvar här själv. För ensamt blir det.

I fyra år har Fru S och jag haft daglig kontakt. Vi har upplevt och utforskat en ny stad tillsammans, en ny värld, en helt främmande kultur. Vi har lärt så mycket ihop här. Våra kunskaper är ibland så komplexa som ett pussel, där vi måste lägga varsin bit för att komma fram till rätt svar. Allt detta genom glada dagar, tunga dagar och konstiga, "purple" dagar. Egentligen är det hon och jag som varit i Kina i fyra år och upplevt detta fantastiska land, inte jag med maken. Dom bara arbetar, alla karlar och ungarna går i skolan. Kvar är det vi. Fruarna på gatan i Legend. Jo, det skulle man kunna skriva en bok om, brukar vi säga och skratta gott. Bara den veckan som passerat skulle kunna fylla en hel hyllrad efter alla fester och tillställningar som varit. Det var nog bara julkonserten i Förbjudna Staden i lördagskväll som var helt anständig och människovärdig. Men den höll ju å andra sidan bara på i två timmar.

På onsdag firar vi Lucia från klockan sex på morgon, på torsdag bjuder Fam. S vännerna på sushi-middag, fredagkväll är det personalfest för svenska skolan, lördag är det vi, vänner, till Fam S som bjuder ut dem och på söndag är det dags för barnen att ha avskedskalas med gruppfotografering på bokad studio och glassfest på Häagen Dazs och bowling på Gong Ti.
Så här kommer det att fortsätta ända fram till jul. Från tårfyllda små middagar till stortjutande supa-fester och, som ni förstår, allt där emellan.

När alla åkt iväg kommer baksmällan. Jag är lite skraj för hur det kommer att bli. Efter en så hektisk period och sedan rakt in i ett vakuum. Jag känner att mina öron kommer att susa så där jobbigt som dom gör när man kommit hem från stökiga krogen och skall försöka somna i ett knäpptyst sovrum. Tinnitus, typ. Tinnitus i själen, lite.

Det blir ett nytt liv för Fru S i Sverige och ett nytt liv för mig också, fast här. Kvar i Beijing. Kvar. Har jag tid kvar att avtjäna eller har jag tur som får vara kvar ett tag till?