Livet går vidare, skrev Lars i sin blogg.
Ja, men just nu går det mycket sakta. Mekaniskt gör man vardagliga saker utan att ha Sota i tankarna, men jag kollar fortfarande om hon ligger vid busken ute i trädgården där hon hade koll på både Cornelis och oss.
Jag hör hennes klor klappra i trappan på nätterna och hör hennes suck när hon lägger sej vid fotändan av sängen.
När jag går upp på natten, kollar jag att hon inte ligger vid nedersta trappsteget, för där ska hon ju ligga när hon inte är i sovrummet. Att inte trampa där lärde jag mej för många år sen. När det ändå hände, for hon upp och tittade yrvaket på mej. Aldrig arg, utan mer skamsen för att ha varit i vägen.

Matskålarna står kvar. Hennes korg också. Men så länge värken i bröstet finns kvar, så står också dessa kvar.
Det får ta den tid det tar...