Vuxenfunderingar

Jag har ofta funderat över när man blir vuxen. Är det när man tar ansvar? Är det när man fyller 18 eller är vuxengränsen flytande? Och vem bestämmer när man är vuxen? Bara själva ordet ger mej lite obehagskänsla, men det beror väl på mina referenser till just det ordet.

Vuxen signalerar byråkrati, trångsynthet, pedanteri, överlägsenhet och 'jag-vet-bäst'. Och allt detta projiceras oftast på barn som om dom tvunget måste präglas att bli likadana.

Jao, jag vet att jag har tendensen att 'veta-bäst', men skyller det på vuxensyndromet. Jag har väl också blivit präglad nån gång.
Däremot är jag barnslig nog att spontant möta barn på deras villkor. Jag tycker att barn/ungdomar är mycket roligare, intressantare, mer oförutsägbara än de flesta vuxna. Har man träffat en vuxen person mer än fem gånger, vet man i princip hur den personen tänker och hur den kommer att bete sej i de flesta situationer.

Jag försöker lära mej något nytt varje dag, och har upptäckt att det är barnen som lär mej de roliga grejerna. Musik, till exempel, jag skulle själv aldrig hitta eller ens veta om en massa bra musik om det inte var för barnen. Skulle jag hålla mej till vuxen musik skulle det väl snart vara dragspel... För att inte tala om spel av skilda slag. SpelaSpelaSpela! :D

Trender är en annan sak som jag uteslutande lär mej av barnen. ( Förutom trädgårdstrender då.) Det för mej osökt till kapitlet kläder. Ungdomar kan idag klä sej precis efter tycke och smak. Det kan variera efter humör eller bara för att de gillar en speciell färg eller trend.
Men är man vuxen kan man inte göra så!
Hur många gånger har jag inte hört att en kvinna bara störtgillar nåt som hon inte anser sej kunna ha på grund av sin ålder! Det kan vara allt från smycken och väskor till byxor och mössor.
Jag tänker i alla fall fortsätta att ha mina rosa öronvärmare med kaniner. Så länge jag inte väcker anstöt så får väl folk tycka att jag är barnslig.

Våga Vägra Vara Vuxen!