Nu ska jag skriva om Clint Eastwood.
Han är min favoritskådis genom tiderna. Snygg? Tja, han ser ut som Clintan ska, charmig, hård, skoningslös och farlig. Inte alls som pralinen Johnny Depp, utan mer karl, liksom. Alltså en sån som inte finns på riktigt utan bara på filmduken.
För film är ju verklighetsflykt.

Alla Dirty Harry-filmerna som jag sett honom i med de odödliga replikerna, alla stenhårda westerns där han tuggar på en äcklig tunn cigarr med en skitig poncho över axlarna ridandes ifrån en håla där han skipat rättvisa, är riktig BIO för mej.

Däremot kunde jag inte riktigt med 'Broarna i Madison County', lite för larvig romantik för att vara THE Clintan. Likadant med 'Chimpans'-filmerna, kändes lite typ, jag behöver pengarna...

Och sen blev han regissör.
Och det blev ytterligare en dimension på hans filmer där han skriver manus, regisserar och själv spelar huvudrollerna.
'Million dollar baby' var grymt bra!
Och igår kväll såg jag 'Changeling'.
Jag brukar avstå otäcka filmer som handlar om barn. Jag blir så gripen av både frustration och ilska över hur någon kan göra ett barn illa så därför utesluter jag sånt ur min filmvärld.
Och hade jag vetat vad Changeling handlade om, och att det var en sann berättelse, hade jag nog inte sett den...
Men, där satt jag, helt ensam i soffan, och tittade med fasan klistrad i bröstet på en otroligt välgjord och gastkramande film där Angelina Jolie verkligen visade att hon inte bara är en massmediaprodukt, utan en riktig skådespelerska.

Clintan, din plats på piedestalen är orubbad!