Medan jag sitter och väntar på att banankakan ska gräddas kom jag på att jag saknar en massa människor som har funnits i mitt liv. Nejdå, de är inte döda eller så, utan de har bara försvunnit på något sätt ur min närkrets.
Till exempel en snygging som kallade mej Tjej-Leila. Han var omväxlande seriös och vansinnigt rolig och en härlig kompis att sitta och spela kort med när regnet öste ner.

Det händer också att jag tänker på ett par grannar jag hade en gång som jag hade en mycket nära kontakt med. Vi hade döttrar som gick i samma klass, och dessa två var så olika som man bara kan vara. Men trots det umgicks vi familjer på ett skönt opretentiös sätt så gott som dagligen.

Jag saknar mina syskonbarn. De står mej så nära eftersom jag har sett dem från nyfödda små paket och följt dem tätt inpå under uppväxten. Sett deras skilda personligheter och dragen från mina systrar. De är alla härliga vuxna idag, delvis präglade av mormor och morfar i mångt och mycket.

Mest saknar jag min bästa vän. Hon är fortfarande min bästis och vi vet att vi när som helst ställer upp för varandra när och om det blir turbulens i livet. Vi håller sporadisk kontakt men vardagsnärheten är borta.

Varför har det blivit såhär då?
Antagligen för att man gör nya möten och går vidare i livet, så enkelt är det nog.

Men det är lite mysigt att bli nostalgisk ibland...