Tillbaka igen!

Det har gått fyra år sen jag skrev något här senast. Fyra år av omvälvande händelser, varav den värsta var då min älskade livskamrat plötsligt lämnade mig i outsäglig sorg och saknad. Min Herr B, som jag kallat honom, finns inte mer, vilket fortfarande är svårt att begripa. Men livet går, otroligt nog vidare.
Men för att backa tiden ännu mer, så hittade vi vårt drömtorp för två år sen. Så fort vi såg stället visste vi att vi ville ha det!
I rask takt byggde vi om ladan till bostadshus, det lilla röda torpet blev till min pysselstuga/gästhus och soldatstugan fick tills vidare bli förråd.
Vi släppte mer och mer taget om vårt fina hus med min fantastiska trädgård och ägnade mer och mer tid åt torpet. Till slut bestämde vi oss för att sälja huset och flytta ut till torpet, ett beslut som jag aldrig ångrat trots vad som hände ett år senare. Herr B älskade torpet lika mycket som jag, för honom var det en oas av lugn och ro med en pastoral vy över betande kossor i hagen bakom huset och Vänern som skymtade i fjärran.
Vi fick ett knappt år tillsammans där, när han en morgon for iväg på en konferens, för att aldrig komma tillbaka.
Nu har det gått ett halvt år sen det fasansfulla hände. Jag har slutat lyssna efter hans bil, men lilla Meimei ligger fortfarande och väntar ibland på kvällarna då hon ihärdigt spanar ut genom glasdörren.

Idag regnar det ihärdigt och mörkret kommer allt tidigare på kvällen.