Gotland - Kejsarens nya kläder?

 Ja, så kom jag då äntligen till Gotland! Alla som varit där har lovordat denna ö i alla tonarter och jag har verkligen längtat att med egna ögon få se denna fantastiska plats.
Vi intog sviten på Scandic i hamnen och öppnade genast alla fönster för att vädra ur den sunkiga doften som slog emot oss.
Vädret var fint och champagnen intogs på den rymliga balkongen med utsikt över hamnen. Trevligt!
Nästa morgon luktade det surt värre i rummet och efter en koll på vad det kunde vara upptäckte jag att på brickan där kaffekokare med tillbehör stod, fanns en skål med kaffe, thé, choklad och i botten en sur gegga av, förmodligen mjölk som stått där en tid. Efter en påringning till receptionen kom en generad städerska och fixade till det hela.

Frid och fröjd, nu skulle det tittas på allt fint som jag hört talas så mycket om, men hoppsan, vad ringmuren var integrerad med köpcentra och annat bråte. Inne i själva centrum där de fina husen med sina omtalade rosor skulle finnas, fick vi leta en stund efter.

Och här är det vi hittade som någotsånär motsvarade förväntningarna.
Vi letade vidare och hittade den här gubben som stod utanför en ruin.

Sen var det inte så mycket mer än restauranger och caféer med hutlösa priser och mängder av folk som "upplevde" Almedalsveckan.

Vi for ut på landsbygden för att kolla på raukar och annat som man bara "måste" se.
Det bar iväg norrut på de smala vägarna där naturen bestod av vindpinade små tallar och en och annan skylt med "Lammskinn" på.
Jag vill nog ha ett lammskinn, upplyste jag Herr B som missade alla skyltarna på grund av sin vanliga körstil. Vid ett tillfälle gjorde han en omkörning som fick en hundraårig gute som stod vid vägkanten att ge honom fingret.
Vi stannade vid en riktig turistfälla.

Herr B skulle bara gå in för att köpa lite dricka men kom strax ut och vinkade in mig. Där inne fanns fårskinn av alla varianter, och naturligtvis de sedvanliga souvenirerna som man bara måste köpa för att bevisa att man varit på Gotland.
Glad i hågen bläddrade jag bland skinnen tills jag fick syn på en prislapp. 2000:- för ett skinn!!
Men det är ju turistsäsong, sa Herr B, de ska ju leva på det här över vintern. Ja, okej, men de skulle nog få in mer pengar om de halverade priset, för får verkar det ju finnas gott om med tanke på alla skyltar som vi åkt förbi.
Det blev inget fårskinn för min del där.
Någon dag senare for vi ut på tur igen och målet var Krusmyntagården. Herr B har vid flera tillfällen tidigare varit där och visst, det var väl trevligt att se, men vilka priser!
En lunch för 295:- bestående av helstekt får, nej tack!

Här en bild på örtagården som man tidigare tagit inträde till, trodde de att folk inte vet hur kryddor växer eller var det ännu ett sätt att klå folk på pengar?
Nåväl, vi köpte lite kryddor och annat i alla fall och åkte vidare för att luncha på Fabriken Furillen.

Efter vägar som inte såg ut att leda någonstans, vägar som var så smala att det fanns gamla hederliga mötesplatser, kom vi slutligen fram till det nedlagda kalkbrottet.
Restaurangen som var belägen i den gamla fabriken var jättefin. Maten var väldigt god och personalen exemplarisk.

Inredningen med de gamla fabriksdetaljerna och fårskinnen som var dekorativt utplacerade gjorde att man genast tänkte på design av ett proffs. På det hela taget en mycket angenäm upplevelse!

Men ändå, nä Gotland, jag hade förväntat mig så mycket mer av rosornas ö än lite raukar här och där, några ruiner och misskötta små hus som en gång varit fina. Rosorna lyste med sin frånvaro och gutarna kändes bara giriga.

Jo, jag fick med mig ett lammskinn till slut, men inte till rövarpriset ovan!