Idag skriver jag om en liten liten hund.Kärt barn har ju som bekant många namn, och det gäller nog våra hundar också.
Meimei kallar jag för Liten, Skräpi, Rumpan, Mimi och Mejan, beroende på vad saken gäller.
Hon är nu sju månader och tretton dagar gammal och jag upptäckte i morse att hon börjat löpa.
Har förstått att det var på gång eftersom Rio har börjat "humpa" på henne. Varför Rio gör det har jag ingen aning om, men det är väl för att trycka ner Meimei i och med att löpande tikar blir ranghöga.
Meimei själv har inte en susning om vad som pågår. Hon städar, sorterar tvätt och gör tändstickor av brasveden som vanligt.
Favoritsnackset är just nu isbitar som hon ihärdigt tuggar i sig tills hon spyr. Det kan ju vara vad som helst i dom där isbitarna, men det hinner hon inte sortera utan allt går ner.
Hon är sanslöst söt och hennes tillgivenhet är total. Hon vet sin plats i familjen och jag kan tycka lite synd om henne ibland då Rio talar om för henne var skåpet ska stå.
Att ta Rios sovplats är att ta sig upp i hierarkin, så det testas ofta. Men numera behöver Rio inte nypa till henne när hon claimar sin rätt, Meimei flyttar direkt på sig när det är dags.
Med detta konstaterar jag att: Lycka är två små hundar!
