Förmiddagen var lite halvmulen så vovvarna och jag beslöt oss för att jobba i trädgården istället för att gå ut och gå.
Jag hittade ett par någotsånär hela trädgårdshandskar från förra året, drog på mig en gammal fleecetröja och ett par nötta jeans och steppade ut i trädgården. Först letade jag efter lövkorgen som Herr B tydligen har stuvat undan noggrant för jag hittade den inte. Det fick bli skottkärran som också var väl gömd under en presenning.
Bästa Cornelis tittade in vid grinden för att klappa vovvar och höra vad jag hade för mig. En stund senare kom Birgitta och jag passade på att konsultera henne om kaprifolen som håller på att falla över gången från husväggen så man knappt kan passera.
Hon trodde att man nog kunde beskära den kraftigt och på så sätt räta upp den. Okej, fram med en såg och sekatör!
Nu är det bara cirka 40 cm kvar av kaprifolen och det är bara att hålla tummarna för att den tar sig!
Sen började jag städa i rabatter och klippte ner fjolårsstänglar som jag obekymrat eldade i tunnan. Allt var väldigt torrt så nån större rökutveckling blev det inte, vinden blåste mot huset som jag har ett ont öga till eftersom de tänder i pannan tidigt på morgnarna och genom mitt öppna sovrumsfönster får jag in den stinkande röken som jag misstänker beror på att de eldar sur ved, raggsockor och gamla blöjor. Jag är säker på att den röken är mer skadlig att få i sig än mina ciggisar för röken är tjock och svart och mina fönsterbrädor har alltid en svart hinna av den.
När jag klippte ner de torra resterna av pionerna upptäckte jag att det redan kommit stora knoppar till den kommande blomprakten som brukar infalla i början av juni. Det är gamla hederliga bondpioner som växer och förökar sig utmed hela gavelväggen och trots att blomningen är relativt kort, så älskar jag dem. De minner mig om alla Lilla E:s examenstider då hon gick här på Centralskolan.
När jag helt kort gick till baksidan hörde jag Meimeis gälla skall som hon bara upplåter då det är något väldigt upphetsande på gång. När jag rusar till framsidan för att se vad som står på, ser jag bägge hundarna ute på gångbanan i färd med att skälla på en stackars gammal labrador som verkar väldigt obekväm med situationen. Tjejen som håller i labradoren verkade i alla fall helt lugn med uppståndelsen och berättade att mina frön bara helt plötsligt och samstämmigt hade hoppat över staketet och börjat berätta att det inte får gå andra hundar på deras gata.
Jag bad om ursäkt och tog mina små, en under var arm och bar in dem i huset.
Jag misstänker att såna här fasoner just nu kan bero på att de är inne i en anpassningsperiod i löpet. Rio skulle ha löpt för över en månad sen, men har inte gjort det såvida hon inte har haft ett "tyst löp", Meimei ska löpa närsomhelst, men har inga fysiska tecken på att det blir något. Visst är det bra om de löper samtidigt, men jag vill veta när de ska behandlas som "menshäxor" som man har extra uppsikt över.
Rio har dessutom börjat fälla igen. Nu lossnar det stora tussar om henne när jag har henne i knät här vid datorn märker jag.
Jaja, har man hundar så får man ta att det periodvis är hundhår överallt, och nu var det faktiskt länge sen.
När jag vid halvtretiden började känna mig hungrig gick jag in för att fixa lite mat och när jag tittar ut ser jag snöflingorna sakta dala ner.
Ingen fara, tänker jag, jag kan läsa en stund efter maten och gå ut sen igen, men som vanligt somnar jag och vaknar en timme senare. Det vräker ner snö som sagt, och nu ligger det ett tunnt täcke av snö över nejden.
Men medan jag skrivit detta börjar molnen skingras så sakteliga och jag hoppas att det inte blir mer snö i natt.
Vad jag läser? Jo, en ganska nyskriven biografi om Carl Larsson.
Tidigare i mitt liv vurmade jag stort för Carl Larssons konst, men idag kan jag se på det med andra ögon och skulle nog inte välja en tavla av honom i första hand om jag blev snuskigt rik.
Nä, nu får det räcka för idag!
2 kommentarer:
Hahahahah! Dina grannar har väl inte haft småbarn på tusen år! De där blöjorna de eldar numer måste vara bra gamla. ;P Grannar är ett gissel. Men inte alltid, ni har ju Cornelis och Birgitta och vi har Anna och Ludvig! Min lilla pudel hårar aldrig och inte löper han heller, men han attackerar när som helst, var som helst och vem som helst. Utom mig. Vad kan man göra förutom att ÄLSKA sin hund?
Du har så rätt, men nu börjar väl grannen som eldar få barnbarn till sin stora lycka så de kan fortsätta med sina eldningsvanor.
Mina vovvar har trots sina brister aldrig attackerat någon fysiskt, (förutom varandra då) de nöjer sig med att få utlopp verbalt med sitt förbaskade skällande!
Skicka en kommentar