Bättre en förbannad italienare än en skrattande kines

Återigen till ett av mina egna små ordstäv som hjälpt mig att klara av vardagen i Beijing så elegant. "Bättre en förbannad italienare än en skrattande kines".

När jag var liten(when dinosaurs roamed the earth) öppnade det en pizzeria på den lilla orten där jag bodde. Det var inte vilken pizzeria som helst med tre turkar bakom disken och deras fem systrar/andra kvinnliga släktingar som servitriser. Nej, det här var en riktig pizzeria med två superäkta italienare som bakade pizzor minsann. Dom var läckra, ja, sensationella, pizzorna, alltså. I början tror jag folk gick dit mest av nyfikenhet, men i det långa loppet vann pizzorna. Många år senare när jag lämnat småorten för den stora staden i närheten hände det att min längtan efter Peppes pizza blev så stark att jag måste åka dit för att stilla min lust. Peppe, så hette han, vår egen italienare och pizzabagare i stan. Han startade företaget med en kompis, också han från Italien. Jag vet inte vad som hände sedan men efter några år var det bara Peppe kvar som troget försåg stan med pizzor. Andra pizzerior slog upp sina dörrar i stan, men ingen klådde Peppe. Alla kände ju Peppe dessutom. Han var tjenis med hela stan. Jag tror till och med min egen farsa klämde ur sig lite prat med Peppe någon enstaka gång.

En del helger och andra stora högtider, typ OS, fotbolls VM och annat sånt tjafs som kräver att pizzeriorna går på högvarv, drabbade även Peppe. Då, för länge sedan när ungar fortfarande ville tjäna egna pengar och jobba lite extra, kunde man ta anställning hos Peppe som utkörare. Var man söt tjej och mellan femton och tjugo kunde man få stå bakom disken och ta betalt och svara i telefon och ta emot beställningar. Dom som körde ut pizzor var lite "rougha", femton år och mopedägare.
Såna "helger" var hela pizzerian full av tonåringar, det hade ju blivit något av en samlingsplats, som trängdes med hungriga småbarnsfarsor som ville ha med sin mat hem efter jobbet lagom till matchstart. Telefonen ringde, kön var hopplöst lång och beställningarna ville aldrig ta slut. Luften gick knappt att andas därinne och ljudnivån var på tinnitusvarning. Tonåringarna bullrade, småbarnen tjöt, beställningarna gick åt skogen fel...Det var då det hände. Peppe gick i taket. Jävlar!!! Han vrålade och svor på italienska, slog i dörrar, slängde med slevar och flög runt som en akrobat mellan små beställningslappar, telefonen och ugnen. I högsta hugg med ugnsspaden jonglerade han ner pizzorna i deras kartonger. I övrigt stod resten av pizzerian still. Alla höll käft och såg storögt på när italienaren visade temperament. Han bjöd på en show, en realityshow, som sällan skådats ens på TV av oss insnöade svenskar. Han visade oss vad blod, svett och tårar var. Vi som väntat på en capricciosa och en calzone tog tacksamt emot två kartonger med okänt innehåll, bara situationen lättades lite. Peppe slängde alltid med en gratis håll-käften-och-skynda-dig-härifrån-sallad(himelskt god pizzasallad, för övrigt) också. Man ville knappt gå i alla fall. Man ville se hur det slutade.
Peppe slängde ner sin vältränade kropp(ja, han hade ADONIS-figur) för trappan till källaren, var borta i två sekunder, kom upp med ny pizzadeg och(!) ett solskensleende. Det var över. Urladdningen gick bra den här gången också. Luften var lätt, sorlet av kunder kändes trevligt, ungdomarna hade gått ut en stund för att tjuvröka och telefonen lätt inte lika intensiv längre. Man kunde lugnt gå hem med sina pizzor och lita på att pizzerian skulle vara öppen nästa dag också.
Idag, när jag går på restaurang och beställer mat och dryck kan det ibland hända att servitören kommer tillbaka, skrattandes. Det betyder inte att han är nöjd och skall bjuda mig på en förrätt eller att han fått löneförhöjning. Här i Kina betyder det alltid trubbel. Ex:
-Sorry madame, hehehehe, no have Perrier big bottle, only small. HEHEHEHEHEHEHEHE!!
-Ok, I´ll have a small bottle then, take two. My husband wants one as well.
-Thank you. Tihihihi. You know... the price is still the same for one small bottle. Hahaha. Heheheheheheheh...So you have to pay for two small bottles, same price as for two big bottles. Hahhahahaha!!! I am sorry, madame. HAhahahahah!
Alltså: "Bättre en förbannad italienare än en skrattande kines."