Kärlek

I morse när jag släppte ut Sota för att kissa, fick hon syn på Cornes bil. I hennes hjärna måste den vara symbolen för kärlek. Som en rem drog hon över gatan till hans dörr och gav ett litet skall, och när han öppnade dörren slog hon nästan volter.
Sota älskar Corne.

Hon har säkert nån sorts lojalitetskärlek till oss också, eftersom hon får mat här, men när Corne är på banan är vi luft.
Vad drar man då för ovetenskapliga resultat av detta då? Ja, eftersom Sota är en hund, är hennes kärlek primitiv. I hennes värld älskar man och följer flockledaren. Hon är förmodligen så smart att hon ser alla människor som en flock, och där har då Corne utmärkt sej för henne som flockledaren.

Eftersom jag tyvärr redan erkänt att jag gillar Sota, och vill att hon ska vara en lycklig hund, har jag inget emot detta fenomen, utan nöjer mej med att vara den i flocken som oftast ger henne mat. Det är ju mat som ändå står på topp hos djur.

Vi människor då?
Vi följer säkert mer våra instinkter än vi tror. I alla fall när det gäller att hitta en partner att fortplanta oss med. Fortplantning är ju den starkaste driften hos allt levande, och hur man väljer genom doft, utseende med mera för att få en stark avkomma, skall jag lämna därhän och istället försöka ge min syn på kärlek.

Först och främst älskar jag mina barn med ett lejons primitivitet. Jag vill ge dom skydd, mat och värme, (Sätt på dej vantar E! Du har väl långkalsonger, J? Inga stringtrosor på vintern, V! ) men också främja deras förmåga att bli självständiga människor. Jag kommer ju inte alltid att finnas där för dom, men hoppas att jag har förmedlat tillräckligt mycket omsorg och kärlek som de i sin tur kan ge till sina barn.
Vilket för mej till kärleken till mina barnbarn. Jag ser i dom mina barn, och det känns som min egen barnaskara har blivit större av sig själv. De tillför även en annan dimension från sin far/mor som gör dem till spännande individer som jag med största intresse följer i deras utveckling. Vad bliiir det?, som man säger i Värmland!

För mej finns det andra varianter av kärlek också, den till mina föräldrar och syskon t ex.
Föräldrar älskar man olika "mycket" beroende på i vilket skede av livet man är. Som liten är ju mamma den som står en närmast. Sen närmar sej pappa ganska fort genom att vara "störst och bäst".
I tonåren är föräldrar oftast ett nödvändigt ont, förmodligen beroende på att man har börjat rikta blickarna till mer intressanta personer i sin omgivning. Men när den tiden har landat och hormoner och annat har stabiliserat sej, kommer föräldrarna till heders igen.
Åtminstone de föräldrar som aldrig riktigt släppte greppet om den lilla handen som sökte trygghet.
Och i de allra bästa fallen kan man till och med bli bästis med sina barn när de är vuxna! Det är kärlek det!

Nåväl, men förälskelse och passion då?
Som orden säger, så är det inte kärlek. Förälskelse är en tillfällig sinnesförvirring som är mycket angenäm, så angenäm att många söker den känslan hela livet. För när förälskelsen är över, så söker man en ny, istället för att tillåta den man har att eventuellt gå över i kärlek.

Kärlek däremot är en djupare känsla. Den är som ett oändligt hav, med vågor och dalar och den upphör aldrig helt fast det kan bli stiltje.
Har hjärnan någon gång registrerat äkta kärlek för en person, så finns den kvar för evigt. Och det fina med det hela är att vi har gott om utrymme för olika kärlekar inom oss.