Journalister gillar jag inte!

Jag har ofta undrat vad journalister är för folk egentligen. Speciellt de som jobbar på de så kallade kvällstidningarna, men även på andra nyhetsmedia.

I min värld är nyheter inte enbart liktydigt med skräckpropaganda, frosseri i enskilda människors liv eller förföljelse av människor som vill/ bör få vara i fred.
Och vem vill egentligen veta vad deltagare i realitysåpor har för sej vecka efter vecka? Särskilt inte när såpan sen länge är förbi. Det blir bara pinsamt att se dessa pseudokändisars leverne ältas in absurdum.

Nu senast har spaltmeter ägnats åt att få folk panikslagna över klimatförändringar.
Visst ska vi med största medvetenhet ta tag i vår miljöförstörelse, men varför dessa skräckscenarion?! Konstruerade bilder på hur städer kommer att ligga under vatten gör framför allt barn ångestfyllda. Dom kan inte förstå den visionen, utan går direkt på att så blir det när som helst.
En tanke som slagit mej är att klimatförändringar har inträffat på vår planet under hela dess tillvaro. Och de flesta av dem kan knappast bero på människans påverkan.

Och så dessa löpsedlar! Det är tydligen lag på att det ska vara nåt riktigt eländigt som ska synas med fetstil.
Är inte goda nyheter också nyheter? Kan vi nån gång se fram emot att få se en löpsedel med en trevlig nyhet som ett genombrott i cancerforskningen eller att någon har räddat ett liv istället för som det är nu: Ett mord har begåtts!

Jag har själv vid ett par tillfällen drabbats av nyhetsjagande journalister på ett ytterst obehagligt sätt.
På den lilla ort där vi en gång bodde blev ett av ortens största drägg ihjälskjuten. Min då 12-åriga dotter och hennes kompis råkade vara vid platsen av händelsen när "gamarna" kom dit. Dottern blev tillfrågad om hon kände den skjutne, och hon svarade att hon visste vem det var. Genast avlossades kameran mot henne och nästa dag fick vi läsa om hur hon stod och sörjde sin skjutne vän!
Vår telefon blev nerringd av journalister från hela landet som ville intervjua henne, varvid jag tog bladet från munnen och talade om att de flesta på orten kände befrielse över att personen ifråga inte längre kunde misshandla och terrorisera ortsbefolkningen, och att nån sorg över händelsen inte drabbat nån annan än möjligen hans anhöriga.
Då var det inte kul längre, utan storyn självdog snabbt.

Ett annat tillfälle var när vi hade haft ett stort inbrott i vårt hus. Vi var på semester och kom hem till ett mer eller mindre länsat hem. Chocken över intrånget av det mest privata man har, var nog värre än förlusten av allt som försvunnit, det är ju grejer som kan ersättas.
Men när en journalist ringer och vill intervjua oss om händelsen kändes det som att nu räcker det! Räcker det inte med att en eller flera personer redan har kränkt vår husfrid, ska nu också en journalist anse sej ha friheten att göra händelsen offentlig och därmed exponera vårt liv i pressen!?
Gissa om jag blev sur....