Planer som blir verklighet. Äntligen!

Jaha, så har man gjort det. Vi satte oss i bilen med fyra kompisar och drog iväg på ett riktigt äventyr. Nästan två timmars bilresa senare var vi framme i en liten by alldeles intill kinesiska muren. Husen var små och av sten eller tegel, kineserna gav oss nyfikna blickar och deras hundar skällde sig hesa. Längs med byn, som låg djupt ner i klyftan av en dal, ringlade sig en smal landsväg. Vägen och muren bildade tillsammans en korsning och precis där fanns en skylt som indikerade att vi var framme. Skylten visade nämligen samma karaktärer som vi hade på vår vägkarta, en skrynklig, handskriven liten lapp, ni vet, som är så lätt att tappa bort.
Vid skylten, som egentligen var en portal, började en gammal, handgjord trappa av stenar utan räcke. Den var brant och, framför allt, lång. Väl uppe vid "base camp", möttes vi av en underbar kinesisk kvinna i vår egen ålder som genast började tjattra. Hon hälsade oss välkommen och visade oss runt på sin lilla gård där vi skulle bo. En liten gullig, men enveten, hundvalp hängde i mina byxor tills dom gick sönder.
Rummet vi skulle sova i var ett renstädat rum med kaklat tak och murade kalkstensväggar. Sängen, KANG, bestod av en jättelik inmurad häll som sträckte sig längs med hela rummets långsida rakt framåt. Utanför "stugan" var ett hål, där karln i familjen slängde in ved som han tände på. Snart brann en härlig brasa under sängen. Värmen spred sig sakta men säkert genom stenarna och upp på hällen där vi skulle sova allesammans. Vi provlåg och bäddade upp medhavda sovsäckar. Jo, vi fick plats alla sex på bredden! Men nu skulle vi skynda oss upp på muren för att hinna med att se solnedgången! Våra män hade med sina nya kameraleksaker och dom skulle nu testas och lekas med. Efter en snabb överläggning med värdinnan om kvällsmat så bar det iväg och ut i naturen! Vi gick och gick och gick, sen klättrade vi och klättrade, och klättrade. Uppför hela tiden. Jag trodde jag skulle dö av trötthet tills jag insåg vad högt vi kommit upp. Då höll jag på att dö av höjdskräck! Nerå, mer av fascination, faktiskt! Vi stannade till och lät oss i tysthet beundra vad vi såg. Långt nere i dalen den lilla byn, små gråa prickar av folk som gick runt därnere. Det var som en tecknad film. Overkligt högt. Med höjd blick träffades man av en slående utsikt över bergen mil efter mil och muren som ringlade sig över bergskammen kilometervis. Efter ytterligare några plågsamma, stapplande partier av vakttorn, hittade vi äntligen den optimala plats att stanna på för att ta kort och fika. Vi drack glögg, käkade pepparkakor och hade fantastiskt mysigt. Vi satt en stund, återhämtade våra krafter och fotograferade åt alla väderstreck. Solen skyndade sig ner för himlen och snart snuddade den bergens kanter. Vi skyndade lika snabbt att ta oss neråt för snart skulle hela omgivningen bli sänkt i totalt mörker hade vi fått höra. Ingen hade lust att bli kvar däruppe i branterna utan räcken i kolmörker. I rummet var det svinkallt och det gjorde inte så mycket eftersom vi alla var genomsvettiga efter den jobbiga klättringen. När vi flåsat klart, druckit vatten och värdinnan ropat in oss att äta började alla att frysa. Ingen värme var det i de små stenrummen, förutom i sängen då. Vi åt i alla fall gott och drack "pi jiu".
"Toaletten" var lite svår att hitta ute på gården, men som tur var hade vi alla med oss varsin ficklampa och då gick det ju bra om det inte varit så himla kallt om rumpan bara...
Det rinnande vatten som fanns var fyndigt beläget precis utanför vår dörr på gården. En kran med isande kallt bergsvatten.
Vi riktigt längtade till vår varma säng efter maten. Vi gick in i rummet och dukade upp våra medhavda delikatesser på ett bord som vi ställde mitt i sängen. Det var vin och ost samt en massa annat smått och gott som vi svenskar gillar att festa till med. Mitt på bordet lades en spelplan upp och sedan spelade vi "På spåret" fram till klockan tolv. Det var kul eftersom mitt lag vann. :) Där efter släckte vi den nakna glödlampan i taket och allt blev tyst som i graven. Ja, ända tills CK började snarka förstås. Jag gav honom några omgångar med armbågen och snart var friden återvunnen. Vännerna kunde andas ut och alla skyndade sig att somna innan CK hann att ladda om. Innan jag hunnit ner i djupsömn började mitt alarm på mobilen att låta. Klockan var 5.45. Det var den tiden vi alla kommit överens om att gå upp för att hinna se soluppgången från muren. Vi sträckte tappert på oss och gick ut i den svarta, än så länge, naturen. Den som gick först fumlade sig fram och med hjälp av våra ficklampor började vår mödosamma klättring uppför återigen. Den lilla hundvalpen var jätteglad att se oss ända tills vi kommit så långt från gården att den blev lite rädd. Då skuttade han iväg hemåt. Allt var svart, svart, svart. Ögonen vande sig sakta och vi hade ledsyn av stjärnornas ljus. Ficklamporna var så starka att de gjorde ont i ögonen att ha dem på. När vi nått fram till muren under tystnad, satte vi oss andaktsfullt och inväntade solens intåg på himlen. Sakta, inte alls lika snabbt som den dagen innan gjort sorti, kom den smygandes och kikade fram bakom bergets kam. Himlen blev blekare och luften blev plötsligt iskall. Månen som nyss synts i form av en klassisk skära blev osynlig och där och då såg vi ett stjärnfall som jag aldrig någonsin sett förut! Det var helt fantastiskt! Hela himlen lös upp som en jätteblixt och en tusendels sekund hann jag faktiskt bli rädd. Sedan föll blixten ner i ett regn av pixiedust. Det var stora sprakande skurar som bara föll och föll. Jag har aldrig sett ett sånt stort stjärnfall. Det kändes nästan som om jag sett "ljuset"... Snabbt skyndade jag mig att önska, men i min förvirring över att ha sett nått så fantastiskt så minns jag knappt vad jag önskade... Det magiska var över och en stund senare klättrade fyra av oss nerför berget och smög in i rummet där den brännheta kangen väntade. Vi kröp in i våra sovsäckar under tystnad och vi låg nog där i mer en halvtimma utan att säga så mycket som ett pip. Sedan kom A & M tillbaka och dom skrämde upp oss ur vår varma bädd. Vi åt frukost och hade trevligt, rullade ihop våra sovsäckar, packade ihop våra grejor, betalade värdinnan(hela trehundra spänn för sex personers övernattning, middag med massor av öl samt massor mer av service och trevligheter, därmed skall tilläggas att 55 rmb av detta lade vi till som dricks fast dom inte vill ha det) och satte oss i bilen för att lämna sagan och äventyret vi upplevt under ett, nästan drömlikt, dygn på väg tillbaka till verkligheten, vardagen och den dammiga, bullriga staden. I LOVE LIFE!!!