Att åka hem eller inte...

Nu, så här års, är det dags för många att lämna Beijing. En del åker hem och firar jul och andra far tillbaka permanent. Deras "long term stay" är över. Jag har varit på många "Farewell Parties" vid det här laget och visst har de varit sorgliga och så, men nu är det min polare som skall åka hem för gott. Då är det lite mer än sorgligt helt plötsligt. Det är då man undrar om det är nått skoj att stanna kvar här själv. För ensamt blir det.

I fyra år har Fru S och jag haft daglig kontakt. Vi har upplevt och utforskat en ny stad tillsammans, en ny värld, en helt främmande kultur. Vi har lärt så mycket ihop här. Våra kunskaper är ibland så komplexa som ett pussel, där vi måste lägga varsin bit för att komma fram till rätt svar. Allt detta genom glada dagar, tunga dagar och konstiga, "purple" dagar. Egentligen är det hon och jag som varit i Kina i fyra år och upplevt detta fantastiska land, inte jag med maken. Dom bara arbetar, alla karlar och ungarna går i skolan. Kvar är det vi. Fruarna på gatan i Legend. Jo, det skulle man kunna skriva en bok om, brukar vi säga och skratta gott. Bara den veckan som passerat skulle kunna fylla en hel hyllrad efter alla fester och tillställningar som varit. Det var nog bara julkonserten i Förbjudna Staden i lördagskväll som var helt anständig och människovärdig. Men den höll ju å andra sidan bara på i två timmar.

På onsdag firar vi Lucia från klockan sex på morgon, på torsdag bjuder Fam. S vännerna på sushi-middag, fredagkväll är det personalfest för svenska skolan, lördag är det vi, vänner, till Fam S som bjuder ut dem och på söndag är det dags för barnen att ha avskedskalas med gruppfotografering på bokad studio och glassfest på Häagen Dazs och bowling på Gong Ti.
Så här kommer det att fortsätta ända fram till jul. Från tårfyllda små middagar till stortjutande supa-fester och, som ni förstår, allt där emellan.

När alla åkt iväg kommer baksmällan. Jag är lite skraj för hur det kommer att bli. Efter en så hektisk period och sedan rakt in i ett vakuum. Jag känner att mina öron kommer att susa så där jobbigt som dom gör när man kommit hem från stökiga krogen och skall försöka somna i ett knäpptyst sovrum. Tinnitus, typ. Tinnitus i själen, lite.

Det blir ett nytt liv för Fru S i Sverige och ett nytt liv för mig också, fast här. Kvar i Beijing. Kvar. Har jag tid kvar att avtjäna eller har jag tur som får vara kvar ett tag till?

Casino Royale

Jag har sett den.
På Rigoletto i Stockholm.
Den skiljde sig verkligen från de Bond-filmer man är van vid. Allt från introt till självaste James Bond.
Daniel Craig som Bond är helt enkelt lysande.
Connery som för de flesta är den riktige Bond får faktiskt stiga en trappa ner, för Craig är så rätt som det kan bli. Han är inte slisksnygg som Pierce Brosnan, inte heller övermaskulin som Sean Connery, men han har faktiskt allt som en Bond ska ha.
Lysande blå ögon (linser?) och blont, inte överdrivet friserat hår, en lagom vältränad kropp och en kaxig uppsyn, det är Bond för mej!

Bondbruden Vesper Lynd då?
Nää, Eva Green är inte rätt. Inte speciellt snygg eller ens charmig, och hur Bond kunde bli kär i henne är en flopp. Hennes rollspel är inte trovärdigt ens i slutet.
Jag hade nog hellre sett en asiatisk tjej i den rollen.

Le Chiffre boven då?
Det räcker med att säga att det är en kanongestaltning av Mads Mikkelsen. Han ser dessutom lite spännande bra ut i rollen. Jag fattar inte att lilla Danmark har ett så stort utbud av riktigt bra skådespelare! Nog sagt om Danmark i övrigt....

M då?
Min favoritskådespelerska Judi Dench har den otacksamma rollen att spela lite grinig här, och det är inte riktigt övertygande. M har ju alltid varit lite förlåtande och överseende med Bond i tidigare filmer, men här är hon kategoriskt sur på honom. Det kan i och för sig bero på att det här ska vara den första filmen i Bond-serien, men ändå...

Filmen då?
Ganska mycket upp och ner i kvalitét. Actionscenerna är grymma som vanligt, och jag saknar inte specialeffekterna särskilt mycket. Q fick inte vara med över huvudtaget.
Starkaste delen i filmen är väl när Bond blir torterad på ett sätt som fick den manliga delen av biopubliken att krampa inombords. Samtidigt gör Craig där en riktig "Bondare" genom sin fräckhet.
Bara den scenen är värd pengarna, om man säger så...

Så på det hela taget var det en bra film med en suverän Bond. Se den!

Planer som blir verklighet. Äntligen!

Jaha, så har man gjort det. Vi satte oss i bilen med fyra kompisar och drog iväg på ett riktigt äventyr. Nästan två timmars bilresa senare var vi framme i en liten by alldeles intill kinesiska muren. Husen var små och av sten eller tegel, kineserna gav oss nyfikna blickar och deras hundar skällde sig hesa. Längs med byn, som låg djupt ner i klyftan av en dal, ringlade sig en smal landsväg. Vägen och muren bildade tillsammans en korsning och precis där fanns en skylt som indikerade att vi var framme. Skylten visade nämligen samma karaktärer som vi hade på vår vägkarta, en skrynklig, handskriven liten lapp, ni vet, som är så lätt att tappa bort.
Vid skylten, som egentligen var en portal, började en gammal, handgjord trappa av stenar utan räcke. Den var brant och, framför allt, lång. Väl uppe vid "base camp", möttes vi av en underbar kinesisk kvinna i vår egen ålder som genast började tjattra. Hon hälsade oss välkommen och visade oss runt på sin lilla gård där vi skulle bo. En liten gullig, men enveten, hundvalp hängde i mina byxor tills dom gick sönder.
Rummet vi skulle sova i var ett renstädat rum med kaklat tak och murade kalkstensväggar. Sängen, KANG, bestod av en jättelik inmurad häll som sträckte sig längs med hela rummets långsida rakt framåt. Utanför "stugan" var ett hål, där karln i familjen slängde in ved som han tände på. Snart brann en härlig brasa under sängen. Värmen spred sig sakta men säkert genom stenarna och upp på hällen där vi skulle sova allesammans. Vi provlåg och bäddade upp medhavda sovsäckar. Jo, vi fick plats alla sex på bredden! Men nu skulle vi skynda oss upp på muren för att hinna med att se solnedgången! Våra män hade med sina nya kameraleksaker och dom skulle nu testas och lekas med. Efter en snabb överläggning med värdinnan om kvällsmat så bar det iväg och ut i naturen! Vi gick och gick och gick, sen klättrade vi och klättrade, och klättrade. Uppför hela tiden. Jag trodde jag skulle dö av trötthet tills jag insåg vad högt vi kommit upp. Då höll jag på att dö av höjdskräck! Nerå, mer av fascination, faktiskt! Vi stannade till och lät oss i tysthet beundra vad vi såg. Långt nere i dalen den lilla byn, små gråa prickar av folk som gick runt därnere. Det var som en tecknad film. Overkligt högt. Med höjd blick träffades man av en slående utsikt över bergen mil efter mil och muren som ringlade sig över bergskammen kilometervis. Efter ytterligare några plågsamma, stapplande partier av vakttorn, hittade vi äntligen den optimala plats att stanna på för att ta kort och fika. Vi drack glögg, käkade pepparkakor och hade fantastiskt mysigt. Vi satt en stund, återhämtade våra krafter och fotograferade åt alla väderstreck. Solen skyndade sig ner för himlen och snart snuddade den bergens kanter. Vi skyndade lika snabbt att ta oss neråt för snart skulle hela omgivningen bli sänkt i totalt mörker hade vi fått höra. Ingen hade lust att bli kvar däruppe i branterna utan räcken i kolmörker. I rummet var det svinkallt och det gjorde inte så mycket eftersom vi alla var genomsvettiga efter den jobbiga klättringen. När vi flåsat klart, druckit vatten och värdinnan ropat in oss att äta började alla att frysa. Ingen värme var det i de små stenrummen, förutom i sängen då. Vi åt i alla fall gott och drack "pi jiu".
"Toaletten" var lite svår att hitta ute på gården, men som tur var hade vi alla med oss varsin ficklampa och då gick det ju bra om det inte varit så himla kallt om rumpan bara...
Det rinnande vatten som fanns var fyndigt beläget precis utanför vår dörr på gården. En kran med isande kallt bergsvatten.
Vi riktigt längtade till vår varma säng efter maten. Vi gick in i rummet och dukade upp våra medhavda delikatesser på ett bord som vi ställde mitt i sängen. Det var vin och ost samt en massa annat smått och gott som vi svenskar gillar att festa till med. Mitt på bordet lades en spelplan upp och sedan spelade vi "På spåret" fram till klockan tolv. Det var kul eftersom mitt lag vann. :) Där efter släckte vi den nakna glödlampan i taket och allt blev tyst som i graven. Ja, ända tills CK började snarka förstås. Jag gav honom några omgångar med armbågen och snart var friden återvunnen. Vännerna kunde andas ut och alla skyndade sig att somna innan CK hann att ladda om. Innan jag hunnit ner i djupsömn började mitt alarm på mobilen att låta. Klockan var 5.45. Det var den tiden vi alla kommit överens om att gå upp för att hinna se soluppgången från muren. Vi sträckte tappert på oss och gick ut i den svarta, än så länge, naturen. Den som gick först fumlade sig fram och med hjälp av våra ficklampor började vår mödosamma klättring uppför återigen. Den lilla hundvalpen var jätteglad att se oss ända tills vi kommit så långt från gården att den blev lite rädd. Då skuttade han iväg hemåt. Allt var svart, svart, svart. Ögonen vande sig sakta och vi hade ledsyn av stjärnornas ljus. Ficklamporna var så starka att de gjorde ont i ögonen att ha dem på. När vi nått fram till muren under tystnad, satte vi oss andaktsfullt och inväntade solens intåg på himlen. Sakta, inte alls lika snabbt som den dagen innan gjort sorti, kom den smygandes och kikade fram bakom bergets kam. Himlen blev blekare och luften blev plötsligt iskall. Månen som nyss synts i form av en klassisk skära blev osynlig och där och då såg vi ett stjärnfall som jag aldrig någonsin sett förut! Det var helt fantastiskt! Hela himlen lös upp som en jätteblixt och en tusendels sekund hann jag faktiskt bli rädd. Sedan föll blixten ner i ett regn av pixiedust. Det var stora sprakande skurar som bara föll och föll. Jag har aldrig sett ett sånt stort stjärnfall. Det kändes nästan som om jag sett "ljuset"... Snabbt skyndade jag mig att önska, men i min förvirring över att ha sett nått så fantastiskt så minns jag knappt vad jag önskade... Det magiska var över och en stund senare klättrade fyra av oss nerför berget och smög in i rummet där den brännheta kangen väntade. Vi kröp in i våra sovsäckar under tystnad och vi låg nog där i mer en halvtimma utan att säga så mycket som ett pip. Sedan kom A & M tillbaka och dom skrämde upp oss ur vår varma bädd. Vi åt frukost och hade trevligt, rullade ihop våra sovsäckar, packade ihop våra grejor, betalade värdinnan(hela trehundra spänn för sex personers övernattning, middag med massor av öl samt massor mer av service och trevligheter, därmed skall tilläggas att 55 rmb av detta lade vi till som dricks fast dom inte vill ha det) och satte oss i bilen för att lämna sagan och äventyret vi upplevt under ett, nästan drömlikt, dygn på väg tillbaka till verkligheten, vardagen och den dammiga, bullriga staden. I LOVE LIFE!!!

Kemi A och gamla vänner

Haha, jag har nästan inte skrivit någonting alls än så länge.
Jag skyller på att det har varit lite mycket i skolan just nu.
Idag hade vi prov i Kemi A. Igår pluggade jag som en galning med hjälp av min vän ryssen :D Men det har ändå varit väldigt jobbigt.
Det har varit väldigt svårt att koncentrera sig på lektionerna, av flera olika anledningar. Brist på intresse, klasskompisar som pratar, lärare med monotona röster som man glömmer bort att lyssna på. Att justera sig till att precis ha börjat gymnasiet kräver en del och det känns lite jobbigt att börja pang på med massa plugg. Man får väl skylla sig själv när man väljer natur antar jag.
Och sen är det helt plötsligt prov och man är oförberedd och det är 70 sidor i en tråkig lärobok man måste plugga in och lära sig utantill. Några av minna vänner använde sina programmerbara miniräknare och skrev in facit i dem, för det är verkligen alldeles för mycket. Och man har pressen på sig, "jag går natur, jag måste få bra betyg för alla tror att jag är en pluggis". Jag tror att alla kände så. Och det är jättejobbigt. Jag är glad över att jag inte valde HEL natur för då hade jag nog inte klarat av tre år utan att behöva psykolog.

Behöver jag ens säga att provet inte kändes som om det gick så bra?
Det allra jobbigaste är, att efter allt detta pluggande, så visade det sig att man inte kan få mer än G på det här provet för att det bara är grundläggande "repetition" (hade inte hört talas om hälften av allt som var på provet förut).
Då blir man lite sur.

Men eftersom vi hade en lång och trevlig rast efteråt så firade jag att provet var över med några i klassen. Sånt gör mig glad.

Idag har jag också pratat med en gammal vän om gamla minnen och våra nya liv på skilda skolor.
Det är då man inser hur mycket man uppskattar vänner som man kanske har haft det lite trassligt med innan. Trots våra skillnader fanns det en anledning till att vi var vänner förut. Det var mycket som var bättre förr.

No Music Day

Läste just i DI Weekend att musikern Bill Drummond har utlyst tisdagen den 21 november till No Music Day.
Intressant idé.
Varför nu detta nya påfund kan man undra. Jo, han förklara att musiken håller på att förlora sitt värde. Det skvalas ur alla möjliga maskiner och apparater och musiken har mer eller mindre blivit ett attribut än en upplevelse.
Han tycker att en "musikfasta" får sinnena att öppna sig igen för vad musik egentligen är.
Vi som säger oss vara musikälskare har troligen blivit musikmissbrukare genom den tillgängligheten som finns.

Drummond musikfastade en hel månad. För att sen återfå den sanna kärleken till musik införde han själv en metod som gick ut på att han, under ett års tid, bara lyssnade på artister vars namn började på en viss bokstav. Året därpå lottade han fram en ny bokstav. I år lyssnar han på artister på bokstaven G.

Är han knäpp eller smart? Jag vet inte, tanken är ju utanför det vanliga så jag måste nog fundera en stund.
Men visst kan jag hänga på den 21 och se om jag känner någon skillnad.

Mer info finns på kampanjsidan nomusicday.com

Kärlek

I morse när jag släppte ut Sota för att kissa, fick hon syn på Cornes bil. I hennes hjärna måste den vara symbolen för kärlek. Som en rem drog hon över gatan till hans dörr och gav ett litet skall, och när han öppnade dörren slog hon nästan volter.
Sota älskar Corne.

Hon har säkert nån sorts lojalitetskärlek till oss också, eftersom hon får mat här, men när Corne är på banan är vi luft.
Vad drar man då för ovetenskapliga resultat av detta då? Ja, eftersom Sota är en hund, är hennes kärlek primitiv. I hennes värld älskar man och följer flockledaren. Hon är förmodligen så smart att hon ser alla människor som en flock, och där har då Corne utmärkt sej för henne som flockledaren.

Eftersom jag tyvärr redan erkänt att jag gillar Sota, och vill att hon ska vara en lycklig hund, har jag inget emot detta fenomen, utan nöjer mej med att vara den i flocken som oftast ger henne mat. Det är ju mat som ändå står på topp hos djur.

Vi människor då?
Vi följer säkert mer våra instinkter än vi tror. I alla fall när det gäller att hitta en partner att fortplanta oss med. Fortplantning är ju den starkaste driften hos allt levande, och hur man väljer genom doft, utseende med mera för att få en stark avkomma, skall jag lämna därhän och istället försöka ge min syn på kärlek.

Först och främst älskar jag mina barn med ett lejons primitivitet. Jag vill ge dom skydd, mat och värme, (Sätt på dej vantar E! Du har väl långkalsonger, J? Inga stringtrosor på vintern, V! ) men också främja deras förmåga att bli självständiga människor. Jag kommer ju inte alltid att finnas där för dom, men hoppas att jag har förmedlat tillräckligt mycket omsorg och kärlek som de i sin tur kan ge till sina barn.
Vilket för mej till kärleken till mina barnbarn. Jag ser i dom mina barn, och det känns som min egen barnaskara har blivit större av sig själv. De tillför även en annan dimension från sin far/mor som gör dem till spännande individer som jag med största intresse följer i deras utveckling. Vad bliiir det?, som man säger i Värmland!

För mej finns det andra varianter av kärlek också, den till mina föräldrar och syskon t ex.
Föräldrar älskar man olika "mycket" beroende på i vilket skede av livet man är. Som liten är ju mamma den som står en närmast. Sen närmar sej pappa ganska fort genom att vara "störst och bäst".
I tonåren är föräldrar oftast ett nödvändigt ont, förmodligen beroende på att man har börjat rikta blickarna till mer intressanta personer i sin omgivning. Men när den tiden har landat och hormoner och annat har stabiliserat sej, kommer föräldrarna till heders igen.
Åtminstone de föräldrar som aldrig riktigt släppte greppet om den lilla handen som sökte trygghet.
Och i de allra bästa fallen kan man till och med bli bästis med sina barn när de är vuxna! Det är kärlek det!

Nåväl, men förälskelse och passion då?
Som orden säger, så är det inte kärlek. Förälskelse är en tillfällig sinnesförvirring som är mycket angenäm, så angenäm att många söker den känslan hela livet. För när förälskelsen är över, så söker man en ny, istället för att tillåta den man har att eventuellt gå över i kärlek.

Kärlek däremot är en djupare känsla. Den är som ett oändligt hav, med vågor och dalar och den upphör aldrig helt fast det kan bli stiltje.
Har hjärnan någon gång registrerat äkta kärlek för en person, så finns den kvar för evigt. Och det fina med det hela är att vi har gott om utrymme för olika kärlekar inom oss.

Bättre en förbannad italienare än en skrattande kines

Återigen till ett av mina egna små ordstäv som hjälpt mig att klara av vardagen i Beijing så elegant. "Bättre en förbannad italienare än en skrattande kines".

När jag var liten(when dinosaurs roamed the earth) öppnade det en pizzeria på den lilla orten där jag bodde. Det var inte vilken pizzeria som helst med tre turkar bakom disken och deras fem systrar/andra kvinnliga släktingar som servitriser. Nej, det här var en riktig pizzeria med två superäkta italienare som bakade pizzor minsann. Dom var läckra, ja, sensationella, pizzorna, alltså. I början tror jag folk gick dit mest av nyfikenhet, men i det långa loppet vann pizzorna. Många år senare när jag lämnat småorten för den stora staden i närheten hände det att min längtan efter Peppes pizza blev så stark att jag måste åka dit för att stilla min lust. Peppe, så hette han, vår egen italienare och pizzabagare i stan. Han startade företaget med en kompis, också han från Italien. Jag vet inte vad som hände sedan men efter några år var det bara Peppe kvar som troget försåg stan med pizzor. Andra pizzerior slog upp sina dörrar i stan, men ingen klådde Peppe. Alla kände ju Peppe dessutom. Han var tjenis med hela stan. Jag tror till och med min egen farsa klämde ur sig lite prat med Peppe någon enstaka gång.

En del helger och andra stora högtider, typ OS, fotbolls VM och annat sånt tjafs som kräver att pizzeriorna går på högvarv, drabbade även Peppe. Då, för länge sedan när ungar fortfarande ville tjäna egna pengar och jobba lite extra, kunde man ta anställning hos Peppe som utkörare. Var man söt tjej och mellan femton och tjugo kunde man få stå bakom disken och ta betalt och svara i telefon och ta emot beställningar. Dom som körde ut pizzor var lite "rougha", femton år och mopedägare.
Såna "helger" var hela pizzerian full av tonåringar, det hade ju blivit något av en samlingsplats, som trängdes med hungriga småbarnsfarsor som ville ha med sin mat hem efter jobbet lagom till matchstart. Telefonen ringde, kön var hopplöst lång och beställningarna ville aldrig ta slut. Luften gick knappt att andas därinne och ljudnivån var på tinnitusvarning. Tonåringarna bullrade, småbarnen tjöt, beställningarna gick åt skogen fel...Det var då det hände. Peppe gick i taket. Jävlar!!! Han vrålade och svor på italienska, slog i dörrar, slängde med slevar och flög runt som en akrobat mellan små beställningslappar, telefonen och ugnen. I högsta hugg med ugnsspaden jonglerade han ner pizzorna i deras kartonger. I övrigt stod resten av pizzerian still. Alla höll käft och såg storögt på när italienaren visade temperament. Han bjöd på en show, en realityshow, som sällan skådats ens på TV av oss insnöade svenskar. Han visade oss vad blod, svett och tårar var. Vi som väntat på en capricciosa och en calzone tog tacksamt emot två kartonger med okänt innehåll, bara situationen lättades lite. Peppe slängde alltid med en gratis håll-käften-och-skynda-dig-härifrån-sallad(himelskt god pizzasallad, för övrigt) också. Man ville knappt gå i alla fall. Man ville se hur det slutade.
Peppe slängde ner sin vältränade kropp(ja, han hade ADONIS-figur) för trappan till källaren, var borta i två sekunder, kom upp med ny pizzadeg och(!) ett solskensleende. Det var över. Urladdningen gick bra den här gången också. Luften var lätt, sorlet av kunder kändes trevligt, ungdomarna hade gått ut en stund för att tjuvröka och telefonen lätt inte lika intensiv längre. Man kunde lugnt gå hem med sina pizzor och lita på att pizzerian skulle vara öppen nästa dag också.
Idag, när jag går på restaurang och beställer mat och dryck kan det ibland hända att servitören kommer tillbaka, skrattandes. Det betyder inte att han är nöjd och skall bjuda mig på en förrätt eller att han fått löneförhöjning. Här i Kina betyder det alltid trubbel. Ex:
-Sorry madame, hehehehe, no have Perrier big bottle, only small. HEHEHEHEHEHEHEHE!!
-Ok, I´ll have a small bottle then, take two. My husband wants one as well.
-Thank you. Tihihihi. You know... the price is still the same for one small bottle. Hahaha. Heheheheheheheh...So you have to pay for two small bottles, same price as for two big bottles. Hahhahahaha!!! I am sorry, madame. HAhahahahah!
Alltså: "Bättre en förbannad italienare än en skrattande kines."

Skjut inte upp vad du kan köpa idag...

I detta spännande och förrädiska land kan man ibland ramla över de mest osannolika fynd vad gäller allt mellan himmel och jord. -Det gäller att passa på, säger väninnan, och tar minst två av varje sort i alla färger som erbjuds. Jag, å andra sidan, står som en dum ko och bara glor. Antagligen är jag helt paralyserad av väninnans beslutsamhet och full av tankar om var jag skulle kunna göra av trettiofem vackra handgjorda ljuslyktor någonstans i mina redan överfulla förråd. Väninnan verkar alltid ha plats för lite nya prylar. Hennes garderober törs jag inte ens tänka på. Dom måste vara större än Hollywoods hela kostymlager.
Det är när jag tvekar och skruvar på mig som väninnan genast påminner mig om saker jag lyckats strunta i att köpa och sedan ångrat. -Minns du den där läckra skinnkappan som det bara fanns en av, säger hon.
Dagen efter åkte jag dit för att köpa den, efter en hel natts vånda. Krypandes till korset åkte jag dit bara för att få nobben. Den var såld, borta. Borta för alltid. Jo, jag minns.
-Minns du dom där kopparna, fortsätter hon. -JA! Jag minns dom också. Hon behöver inte fortsätta mer. Antingen köper jag dom där jävla lyktorna eller så bestämmer jag mig för att "hold my peace forever".
Jag köpte dom. Nästan fyrtio lyktor i regnbågens alla färger och former. Vackra är dom och många är dom. Vilken lyktfest!

Inspirationsdag!

Igår var jag på Värmlandsoperan för att få inspiration.
Inspiration till vaddå, kan man undra, och det funderade jag också på, men det kanske visar sej...
Moderator på tillställningen var Stefan Odelberg, som på ett skönt sätt fick igång den fullsatta teatern som bestod av 99% kvinnor.

Dagens första talare var Mark Levengood som steg in på scenen i ljusgula byxor och en svart kinesisk trekvartslång jacka med ljusgula mönster. Riktigt elegant såg han ut.
Sedan när han började tala med sin förtjusande finlandssvenska om sittt liv som bland annat sjukvårdsbiträdet som blev erbjuden svenskundervisning, trots att han talat svenska i hela sitt liv, ja, då kände jag inspiration.
Nå, hur gick det på svenskundervisningen? Jo, han fick lära sej att det är skillnad på hurra och hora...
Ett och annat visdomsord fick han med också, som att "Saliga äro de korkade, ty de skola flyta när vågen kommer"!
Aj luv Mark!

Nästa inspiratör var Lena Nevander-Friström, en mycket karismatisk kvinna som trots att hon, helt utan hår efter en tumöroperation, utstrålade livsglädje och positivitet!
Hon fick säkert många att inse att det finns en större livskvalité i att ta det lite lugnare än att stressa sej genom livet. Henne vill jag gärna höra mer av!

Lunchpaus. Det bjöds på äckliga wraps med vatten... Inte så lyckat med tanke på biljettpriset.
Och så skulle alla på toa. Gissa hur långa köerna är när det är så många fruntimmer och bara några få toaletter..

Efter pausen kom en oannonserad överraskning i form av Stefan Andersson som efter lite småprat sjöng sin "Catch the moon" till akustisk gitarr. Han är bra!

Därefter en för mej okänd komiker(?) vid namn Lena Frisk, vars egentligen ganska fyndiga sätt att uttrycka sej, lätt hamnade i onödiga turer under bältet. Inte särskilt inspirerande...

Claes Malmberg var nästa talare. För min del har han bara gjort en sak som gjort intryck på mej, nämligen som värdshusvärden i Les Miserables, där han var formidabel!
Nu flummade han runt om hur han blev buddhist och lite annat med mest lösa trådar som aldrig knöts ihop, men ändå ganska underhållande fast knappast givande.

Därefter var det fikapaus med kaffe och morotskaka.

Efter pausen visade Stefan Odelberg att han var en hyfsad illusionist, men poängen tog han med de kinesiska ringarna som inte går att ta isär. Han skickade runt ringarna till publiken som fick konstatera att dom verkligen satt ihop utan minsta springa eller annat mysko. När sen ringarna återvände till honom, bekräftade han detta genom att säga att inte fan går dom att ta isär, det såg ni ju!
Sen slängde han ifrån sej dom och påannonserade nästa talare som var Susanne Pettersson, coach för bland annat tennislandslaget.
Jag kan lätt förstå att hon är en framgångsrik coach! Till och med jag som alltid är svår att få igång, skulle med hennes hjälp kunna åstadkomma något. Hon gav mej i alla fall den känslan, och det är en 10-poängare som ni som känner mej förstår.
Hon berättade om hur de de två nötformade små delarna i hjärnan som kallas amygdala, har stor betydelse för hur vi tolkar in känslor. (Googla gärna på ordet, det är intressant!)

Vi fick också praktiskt testa hur det går till att stimulera amygdala på ett positivt sätt, och det var mycket uppskattat av hela publiken!
När hon avslutade kändes en allmänt uppsluppen känsla på hela teatern, folk såg glada ut, istället för trötta efter så många timmars stillasittande i en halvmörk lokal.

Som sista talare steppade Lasse Berghagen in på scen.
Efteråt önskade jag att jag hade tagit med mej min feel good-känsla och lämnat teatern innan Berghagen sabbade den..
Det han bjöd på var "avslöjande" delar av sitt liv, alltså det som redan valsat runt i tidningarna i decennier. Blandat med urgamla vitsar som alla redan hört, var det name-dropping och självberömmelse som dominerade.
Dessutom avskyr jag när folk skrattar åt sina "lustigheter" för att försöka smitta andra till att skratta! Fatta att det tar bort hela den eventuella poängen!

Aja, han avslutade med att på Allsångsmanér plocka fram en gitarr och dra igång en låt som folk sjöng med i och alla var så glada...

Vid utgången fick vi en kasse med prestenter. En ljuslykta från Iitala och ett värdelöst anteckningsblock. Inga rosor den här gången inte!

Väl ute i mörkret och kylan konstaterade både Lena, Inga-Lill och jag att det varit en trevlig dag!

Journalister gillar jag inte!

Jag har ofta undrat vad journalister är för folk egentligen. Speciellt de som jobbar på de så kallade kvällstidningarna, men även på andra nyhetsmedia.

I min värld är nyheter inte enbart liktydigt med skräckpropaganda, frosseri i enskilda människors liv eller förföljelse av människor som vill/ bör få vara i fred.
Och vem vill egentligen veta vad deltagare i realitysåpor har för sej vecka efter vecka? Särskilt inte när såpan sen länge är förbi. Det blir bara pinsamt att se dessa pseudokändisars leverne ältas in absurdum.

Nu senast har spaltmeter ägnats åt att få folk panikslagna över klimatförändringar.
Visst ska vi med största medvetenhet ta tag i vår miljöförstörelse, men varför dessa skräckscenarion?! Konstruerade bilder på hur städer kommer att ligga under vatten gör framför allt barn ångestfyllda. Dom kan inte förstå den visionen, utan går direkt på att så blir det när som helst.
En tanke som slagit mej är att klimatförändringar har inträffat på vår planet under hela dess tillvaro. Och de flesta av dem kan knappast bero på människans påverkan.

Och så dessa löpsedlar! Det är tydligen lag på att det ska vara nåt riktigt eländigt som ska synas med fetstil.
Är inte goda nyheter också nyheter? Kan vi nån gång se fram emot att få se en löpsedel med en trevlig nyhet som ett genombrott i cancerforskningen eller att någon har räddat ett liv istället för som det är nu: Ett mord har begåtts!

Jag har själv vid ett par tillfällen drabbats av nyhetsjagande journalister på ett ytterst obehagligt sätt.
På den lilla ort där vi en gång bodde blev ett av ortens största drägg ihjälskjuten. Min då 12-åriga dotter och hennes kompis råkade vara vid platsen av händelsen när "gamarna" kom dit. Dottern blev tillfrågad om hon kände den skjutne, och hon svarade att hon visste vem det var. Genast avlossades kameran mot henne och nästa dag fick vi läsa om hur hon stod och sörjde sin skjutne vän!
Vår telefon blev nerringd av journalister från hela landet som ville intervjua henne, varvid jag tog bladet från munnen och talade om att de flesta på orten kände befrielse över att personen ifråga inte längre kunde misshandla och terrorisera ortsbefolkningen, och att nån sorg över händelsen inte drabbat nån annan än möjligen hans anhöriga.
Då var det inte kul längre, utan storyn självdog snabbt.

Ett annat tillfälle var när vi hade haft ett stort inbrott i vårt hus. Vi var på semester och kom hem till ett mer eller mindre länsat hem. Chocken över intrånget av det mest privata man har, var nog värre än förlusten av allt som försvunnit, det är ju grejer som kan ersättas.
Men när en journalist ringer och vill intervjua oss om händelsen kändes det som att nu räcker det! Räcker det inte med att en eller flera personer redan har kränkt vår husfrid, ska nu också en journalist anse sej ha friheten att göra händelsen offentlig och därmed exponera vårt liv i pressen!?
Gissa om jag blev sur....

Tänk, vad skönt att slippa tänka själv...

Jag befinner mig just nu i Folkrepubliken Kina. Här är ganska trivsamt så när som på en del smådetaljer. Första gången jag var här för att se om det överhuvudtaget gick att bo i ett land som Kina ville jag naturligtvis kolla om det gick att spela SC online på battle net. Det gick! Det var allt som behövdes för att kunna roa mig 24/7 . Kina fick grönt ljus av mig och alla mina spelvänner. Tre månader senare gick flyttlasset till Beijing. Det var för fyra år sedan. Mycket har hänt sedan dess. P g a "lagg" blev det helt hopplöst att spela SC online om jag inte vill spela mot/med(?) koreaner som har helt andra regler och dessutom skriver till varandra på deras språk och med deras tecken.
Uppkopplingen sägs vara av bästa och snabbaste sort men allt dröjer evigheter innan man kommer fram till den sidan man vill se. Ja, förutom China Dailys sida dårå. Den hinner man knappt skriva in förrän den är framme. Som tur är står där inget upphetsande. Det känns ju skönt om man nu inte vill hetsa upp sig som en annan västerlänning.
Hotmail verkar anses av kineserna som ännu en sida man blir negativt påverkad av. Varför? Det tar alltid aslång tid att öppna och använda den om man nu ens kommer in vilket alltid inträffar en eller två gånger i veckan. ibland när jag skickar mail "försvinner" de bara. Det är ingen dålig ursäkt. Jag lovar det är SANT!
En annan sak som kan verka lugnande och harmoniskt kommer här:
Tv:n svartnar och blir tyst så fort programledaren börjar tala om saker som vi i Kina inte "klarar av" att höra. Vi slipper taskiga nyheter helt enkelt. Fan va skönt.
Nu har jag ett problem. Den här bloggen vi håller på med här verkar vara en av de farliga sortens aktiviteter i mitt hemland. Jag nekas nämligen tillträde till alla sidor som slutar på blogspot.com. Som tur är kan jag tydligen posta på mitt account och kolla era blogar på dashboarden. Tyvärr kan jag inte kommentera era inlägg eller nått sånt skoj. Jag får helt enkelt skriva en ny blogg om en gammal så att säga...hehe
HARMONI!!!

skådisar som ÄR sin rollfigur

Igår kväll låg jag o kollade på en film som heter "A history of Violence" eller nått sånt där som alla andra filmer heter. Filmen var ganska bra men ändå låg jag och retade upp mig. Varför? Jo, jag har så svårt att se Aragorn ha våldsamt sex med nån kvinna i ett fult litet hus i en trappa. Aragorn har inga barn heller, vad jag vet, och om han har det så sitter dom inte och tar en joint på stan. Dessutom hade någon fått på Aragorn jeans och fula boots. Han hade kortklippt hår och en rutig skogshuggarskjorta på sig. Vem f-n hade lurat på honom det? Man känner ju knappt igen karln! Nu vet jag ju att det var han i alla fall. Han hade nämligen kvar alla sina skills när det gäller att vara smör-hyvens och när det gäller att effektivt kunna släcka någon fulings låga. Men sina polare verkar han ha svikit för jag såg bara honom typ. Jag skall erkänna att jag inte vet om filmen var bra eller inte eftersom jag somnade ifrån den för andra gången. Kanske det är betyg nog. Jag brukar i o f s somna ifrån film, men det är en helt annan blogg.

Tanter KAN alltså flyga.

Lite smålustigt.
En dag (iförrgår) var jag och Mamma på Bergvik för att shoppa lite. Efter det att vi blivit klara och var på väg ut från Maxi för att sedan fortsätta ut till bilen, så gick vi förbi cafeterian.
En av de som jobbade där gick fram till ett bord där det satt en äldre dam, med whatever damen hade beställt på en bricka. Hon satte ner den och då säger damen helt plötsligt;

"Tack. Du förstår, jag kan inte gå själv..."

Vi hann inte höra mer eftersom vi var på väg ut ur byggnaden, varav jag kläcker kommentaren för mig själv "Nähä, men hur kom du hit då?"
Sen kom jag och Mamma på att det egentligen var en ganska bra fråga. Hur kom hon till bordet där hon satt i första taget? Hur tog hon sig till disken för att beställa något?
Hur tog hon sig till Bergvik över huvud taget?
Hade hon någon slags assistent som övergav henne så fort de kom till cafeterian? Var rullatorn egentligen en elektrisk sparkbräda förklädd?
Eller kan tanter faktiskt flyga?

Tåls att funderas på.

Kaffe...

Jaha, jag känner pressen på att posta något, och KAFFE var det enda jag kom på.
Jag är nämligen inte bara nikotinist utan också koffeinist. Till vardags gillar jag LöfbergsLila snabbkaffe, eftersom jag är både lat och bekväm. Det är ju mycket enklare att sätta på vattenkokaren än att pyssla med filter och sånt jox.
Bryggkaffe dricker jag helst hos Karin och Bengt, begriper dock inte varför deras bryggkaffe smakar bättre än andras! Jag vill inte ens ha min obligatoriska mjölkskvätt i det.
Kaffet som min kära svägerska bjuder på däremot, ligger i andra ändan av skalan så att säga...

Det bästa är dock Starbucks i Peking! Det är säkert inte bättre än andra Starbucks, men ritualen kring det är ju så speciellt.
Storasyster, Lillasyster och jag sätter oss i bilen för att göra en seriös shoppingronda på stan, men FÖRST till Starbucks. Sen är det Starbucks så snart vi passerar en. Och var säker på att Storasyster har koll på varenda Starbucks i hela stan.

Här hemma får Lillasyster och jag nöja oss med Wayne's Coffee, och det har blivit ett klart godkänt substitut till Starbucks när vi nu inte har något sånt i våra trakter.
Synd bara att inte Wayne's Coffee i Karlstad har fixat gasolvärmare till den mysiga gången där man kan sitta och kolla på folk och röka. Nu när det har blivit kallt skulle man lätt kunna sitta där eftersom det varken regnar eller snöar i gången, men kylan skulle hållas borta med just gasolvärmare.

nu går jag och tar mej en kopp...

Sleepover

TjoHo!
Slipover eller sleepover jag vet inte vad man skall föredra men just nu är det "sleepover" som gäller i det här huset. Åtta stycken tio-åringar, en sex-åring och två elvaåringar, alla pojkar, cuz I love pojkar! * blink blink... Vi har fikat, ätit pizza, varit på Svenska Skolan och spelat "Dodge ball" och pingis, sprungit runt som tokar och lyssnat på 50 cent på högsta volym, tryckt i oss godis, pop corn och chips. Vi har hoppat på studsmattan, slitit upp paket, spelat spel, gjort hemmagjorda klubbor(äckliga och fula, men grabbarna tyckte det var skojigt), vi har provat en radiostyrd helikopter, skrapat knäna, kollat på varandras monsterkläder, blivit tvingade att duscha och en hel massa mer som är superkul. Pheeew....
Min första post blir lite knasig för just nu sitter alla killarna som tända ljus framför en film o klockan är redan elva. Undrar när dom har tänkt sig att gå o lägga sig?
Jaja, jag tänker göra det snart för jag är helt utmattad efter en hel arbetsvecka...öronproppar i och värmemadrassen på högsta effekt. Jag somnar som en nymatad baby, jag lovar.
Gonatt!

Lillasyster - Första inlägget!

Lillasyster tar bloggens oskuld. Tyvärr?
Det hela började med att... ja, jag vet inte riktigt var det började. Jag och Mamma har diskuterat sånt här innan. Mamma blir så lätt berörd av sånt på TV och i tidningar och basunerar ut sina åsikter i hela huset. Då brukar jag fråga henne, "Varför bloggar du inte om det?"
Diskussionen utvecklades och vi pratade om vad bra hon skulle vara på att skriva om hur man gör när man är mamma, när man föder barn och när man måste uppfostra dem och sånt. Hon har ju trots allt gjort det själv - tre gånger.

Idag kom det på tal igen. Jag har bloggat tidigare men ibland får jag såna där ryck. "Jag vill skriva om det här" eller "Jag vill att andra ska ta del av den här åsikten". Varför skulle vi inte kunna blogga tillsammans, min mamma och jag?
Vi spånade lite om det när vi satt på McDonalds och var onyttiga, och när vi kom hem så skapades namnet "Min mamma och jag."
Men, det är ju inte bara jag som skulle kunna kalla det "min mamma och jag". Storasyster och Storebror kom på tal och sen visste vi att vi var tvungna att värva dem. Självklart skulle vi göra en blogg tillsammans, det vore ju helt underbart, eftersom Storasyster och Storebror bor så långt bort och alla har så olika saker att skriva om.

Så nu är allt förberett.
Det är otroligt hur fort något kan förvandlas från planer till verklighet, om man bara tar tag i det.
Jag önskar att jag kunde göra sånt lite oftare XD

Nu får alla andra komma igång, det är lite awkward att skriva här ensam :/