Helgen har varit ganska slapp... På lördagen försökte jag göra en insats i trädgården, men gav upp ganska snart för att ryggen protesterade vilt. Så det blev värmedyna i sängen med en god bok istället. Ami och Elisabeth bakade chokladrutor.
På kvällen skulle Larsa och jag se Europa-premiären av musikalen "Spring Awakening". Den var väl inte särskilt imponerande vad det gällde handlingen, däremot var musiken och sångarna klart godkända. Publiken bjöds på ett glas premiär-vin och det var ju festligt!
Efter föreställningen tog vi vägen om Karin och Bengt, där Tin och Rolf var, och där blev vi sittandes vid god mat och dryck fram till 1-tiden.
Söndagen var för min del lite seg, men Larsa som hade druckit vatten hela föregående kväll och var fräsch och nyter, drog till stan med tjejerna där de åt lunch och shoppade lite. På kvällen lagade jag fläskkotletter med löksås som alla gillade, till och med Sota.
Efter maten röjde E och Ami i köket och sen såg vi den tecknade filmen *Horton*, som vi gillade skarpt!
Mer senare...
31 augusti 2008
29 augusti 2008
I dag, fredag, har Ami åkt buss till Karlstad för första gången.
Hon skulle kolla in E:s gymnasieskola, och vad passade bättre än att hon fick åka med E och lära sej var man går på och av bussen när man ska till skolan och hem.
Efter sin rundvandring stannade hon kvar på skolan och följde med E på hennes lektioner.
Hoppas nu att hon kan klara en bussresa in till stan på egen hand när det behövs..
Dom kom hem vid halv fyratiden och fikat bestod av den smaskiga äppelkakan som Maggan och jag redan huggit in på till 11-kaffet!
Därefter skulle Larsa och jag till IKEA, och Ami ville gärna följa med. Hon är ett riktigt IKEA-fan!
Vi köpte en ny skrivbordsstol till E, vars stol nu har knarrat så till den milda grad att ingen i hela huset har undgått det! Dessutom en vit hylla till Amis rum, där hon kan ställa lite kawaii saker.
Sen blev det ett snabbt besök på ICA Maxi innan vi for hem. Klockan hade blivit nästan sju innan vi kom hem, så det blev risgröt och mackor till kvällsmat.
Jacob, som var hemma för sin morfars begravning, hade redan hunnit komma, och joinade oss i kvällsmaten. Den blev en trivsam tillställning med glatt samspråk med Ami.
Snart började hon dock bli lite frånvarande i blicken, och vid halv nio gick hon och la sej. Jag gick och duschade, E monterade ihop sin stol medan J busade vid hennes dator.
Nu sitter J och Larsa och ser en kriminalare på TV, Ami sover sött och E handlägger det sista vid datorn och jag ska gå i säng!
Hon skulle kolla in E:s gymnasieskola, och vad passade bättre än att hon fick åka med E och lära sej var man går på och av bussen när man ska till skolan och hem.
Efter sin rundvandring stannade hon kvar på skolan och följde med E på hennes lektioner.
Hoppas nu att hon kan klara en bussresa in till stan på egen hand när det behövs..
Dom kom hem vid halv fyratiden och fikat bestod av den smaskiga äppelkakan som Maggan och jag redan huggit in på till 11-kaffet!
Därefter skulle Larsa och jag till IKEA, och Ami ville gärna följa med. Hon är ett riktigt IKEA-fan!
Vi köpte en ny skrivbordsstol till E, vars stol nu har knarrat så till den milda grad att ingen i hela huset har undgått det! Dessutom en vit hylla till Amis rum, där hon kan ställa lite kawaii saker.
Sen blev det ett snabbt besök på ICA Maxi innan vi for hem. Klockan hade blivit nästan sju innan vi kom hem, så det blev risgröt och mackor till kvällsmat.
Jacob, som var hemma för sin morfars begravning, hade redan hunnit komma, och joinade oss i kvällsmaten. Den blev en trivsam tillställning med glatt samspråk med Ami.
Snart började hon dock bli lite frånvarande i blicken, och vid halv nio gick hon och la sej. Jag gick och duschade, E monterade ihop sin stol medan J busade vid hennes dator.
Nu sitter J och Larsa och ser en kriminalare på TV, Ami sover sött och E handlägger det sista vid datorn och jag ska gå i säng!
28 augusti 2008
Ami bakar Äppelkaka!
Idag var det tidig uppstigning.
Lars hade glömt sin mobil hemma och väckte mej långt innan klockan skulle ringa. Han hade sin tågbiljett i mobilen och ville ha uppgifterna. Efter det var det ingen idé att gå och lägga sej igen.
Efter en rörig morgon med E rusandes runt för att samla ihop allt som skulle med till Skutberget, kom vi till slut iväg. Först droppade vi av Ami vid busstationen i Karlstad för vidare färd till Hammarö för ett nytt gymnasiebesök. Sedan plockade vi upp diverse kompisar som skulle med ut till Skutberget.
Jag var hemma igen vid 9-tiden och efter en efterlängtad kopp kaffe gjorde jag en städraid och strök en hel hoper ur tvätthögen.
Sen bar det av till Karlstad igen för att hämta Ami. På klockren svenska upplyste hon mej om att hon var trött!
Sen bar det av till Skutberget igen för att plocka upp en blöt skara glada, men trötta ungdomar.
Väl hemma beslöt vi enhälligt att gå och sova en stund.
Halv fyra vaknade jag och kände mej redo för nya tag. Min rygg har varit riktigt bra idag, men antagligen är det tabletterna som gör mej så gräsligt trött.
Efter lite fika skulle Ami och jag baka en äppelkaka. Hon är jätteintresserad av bakning, verkar det som. Far runt i köket som värsta Wangan och grejsar! Underbart! :D
Kakan blev jättefin, och medan den svalnade åkte vi till Burger King och käkade, för ingen kom på vad vi skulle laga till kvällsmat.
Innan vi for hem igen åkte vi till Bengt och Karin på en snabbvisit för att diskutera E:s Parisresa. Hon ska övernatta i Katrins Parisvåning är det tänkt.
Väl hemma igen var vi så mätta att vi inte orkade smaka på kakan, utan det får vänta tills i morgon.
Lars hade glömt sin mobil hemma och väckte mej långt innan klockan skulle ringa. Han hade sin tågbiljett i mobilen och ville ha uppgifterna. Efter det var det ingen idé att gå och lägga sej igen.
Efter en rörig morgon med E rusandes runt för att samla ihop allt som skulle med till Skutberget, kom vi till slut iväg. Först droppade vi av Ami vid busstationen i Karlstad för vidare färd till Hammarö för ett nytt gymnasiebesök. Sedan plockade vi upp diverse kompisar som skulle med ut till Skutberget.
Jag var hemma igen vid 9-tiden och efter en efterlängtad kopp kaffe gjorde jag en städraid och strök en hel hoper ur tvätthögen.
Sen bar det av till Karlstad igen för att hämta Ami. På klockren svenska upplyste hon mej om att hon var trött!
Sen bar det av till Skutberget igen för att plocka upp en blöt skara glada, men trötta ungdomar.
Väl hemma beslöt vi enhälligt att gå och sova en stund.
Halv fyra vaknade jag och kände mej redo för nya tag. Min rygg har varit riktigt bra idag, men antagligen är det tabletterna som gör mej så gräsligt trött.
Efter lite fika skulle Ami och jag baka en äppelkaka. Hon är jätteintresserad av bakning, verkar det som. Far runt i köket som värsta Wangan och grejsar! Underbart! :D
Kakan blev jättefin, och medan den svalnade åkte vi till Burger King och käkade, för ingen kom på vad vi skulle laga till kvällsmat.
Innan vi for hem igen åkte vi till Bengt och Karin på en snabbvisit för att diskutera E:s Parisresa. Hon ska övernatta i Katrins Parisvåning är det tänkt.
Väl hemma igen var vi så mätta att vi inte orkade smaka på kakan, utan det får vänta tills i morgon.
27 augusti 2008
Negerbollar och hemläxor
I morse var det pappa som skjutsade flickorna till skolan. Ami skulle till Tullholmsgymnasiet där dagen började med med svenskundervisning i en och en halvtimme.
Därefter var det besök på de olika programmen som just den skolan tillhandahåller.
Ami berättade för mej, när hon kom hem, att hon gillade skolan och att "kak och bak"-programmet verkade roligt. Men även livsmedelsprogrammet verkade intressant.
Hon hade fått en massa hemläxor i svenskan, men det var inga svåra uppgifter, utan sånt hon redan lärt sej hemma i Japan. Typ vad är klockan? Hon är riktigt vass på den frågan och klarar alla typer av tider.
Medan jag tog min vila, zappade hon runt bland TV-kanalerna, och verkar vara fascinerad av TV som företeelse.
När E kom hem hade hon söta Malin med sej. Dom skulle baka och ta med sej till Skutbergsdagen i morgon där ettorna ska 'nollas'. E skriver säkert mer om det i sin blogg.
Ami kände sej nog lite utanför i sammanhanget och föredrog att plugga svenska. Men när hon fick smaka negerbollar, sken hon upp och gillade det very much! Jag misstänker att det kommer att gå inflation i negerbollar här i huset!
Efter maten for Malin hem och Larsa och Ami har parkerat sej framför TVn. Nu ska jag köra henne i säng eftersom det blir tidig uppstigning i morgon.
Fortsättning följer...
Därefter var det besök på de olika programmen som just den skolan tillhandahåller.
Ami berättade för mej, när hon kom hem, att hon gillade skolan och att "kak och bak"-programmet verkade roligt. Men även livsmedelsprogrammet verkade intressant.
Hon hade fått en massa hemläxor i svenskan, men det var inga svåra uppgifter, utan sånt hon redan lärt sej hemma i Japan. Typ vad är klockan? Hon är riktigt vass på den frågan och klarar alla typer av tider.
Medan jag tog min vila, zappade hon runt bland TV-kanalerna, och verkar vara fascinerad av TV som företeelse.
När E kom hem hade hon söta Malin med sej. Dom skulle baka och ta med sej till Skutbergsdagen i morgon där ettorna ska 'nollas'. E skriver säkert mer om det i sin blogg.
Ami kände sej nog lite utanför i sammanhanget och föredrog att plugga svenska. Men när hon fick smaka negerbollar, sken hon upp och gillade det very much! Jag misstänker att det kommer att gå inflation i negerbollar här i huset!
Efter maten for Malin hem och Larsa och Ami har parkerat sej framför TVn. Nu ska jag köra henne i säng eftersom det blir tidig uppstigning i morgon.
Fortsättning följer...
26 augusti 2008
Misosoppa och språkövningar
I morse var det då dags för den spännande gymnasieintroduktionen. Ami var vaken redan tidigt och fixar själv frukost åt sej. Det tycker jag är bra initiativ, för alla har ju olika tider att passa framgent.
E hade sovmorgon till kl.12 idag så hon beslöt att joina oss till Nobelgymnasiet. Där hade då de fyra andra med värdföräldrar mött upp och som grädde på moset, även ett TV-team som skulle göra ett reportage om våra nya utbytesstudenter.
Till saken hör att dom hade ringt Larsa från TV och frågat om vi ville vara med om ett hembesök av TV med anledning av att vi hade en så långväga student, och naturligtvis samtyckte Larsa till det. När sen TV ringde och skulle göra upp en tid, var det jag som svarade för Larsa var ju i Liverpool, och då tackade jag artigt men bestämt NEJ till dylika intervjuer.
Så på skolan höll jag mej långt från kameran.
Där var det en mycket gammal dam med förlegade engelskkunskaper som med uselt uttal försökte förklara för studenterna vad de hade att se fram emot. Vi hade ju redan fått papper på allt, så det var bara en tråkig repetion igen. Det enda viktiga var att Ami fick sitt busskort.
Sen fick studenterna sej en titt på de olika programmen som Nobelgymnasiet har att erbjuda och allt avslutades med lunch.
Ami gillade lunchen, men inte skolan. Där ville hon absolut inte gå!
När jag hämtade henne spöregnade det ute så vi for hem och tog oss en lur tills E och Larsa kom hem. Vi fikade lite och Ami som nu träffade Larsa för första gången, överlämnade små gåvor till honom.
Sen beslöt E och Ami att gemensamt laga kvällsmat åt oss. De for iväg till ICA och handlade och sedan bjöd Ami på misosoppa och E på Palatsväktarens kyckling med tillbehör.
Mycket gott och uppskattat!
När flickorna diskat och städat upp efter maten, var det dags för kvällens språkövning. Idag övade vi på Ö och R, vilket inte är det lättaste. Men hon är ihärdig och vill verkligen!
Efter detta, gick hon till sitt rum och slocknade som en liten gris i sängen fullt påklädd igen. När E gick in för att väcka henne så att hon skulle komma i säng ordentligt, var hon helt borta och visste inte var hon var! Stackarn, hon måste vara helt uttröttad.
Nu har hon i alla fall hittat till badrummet, och förhoppningsvis därifrån till sängen igen!
Mera i morgon...
E hade sovmorgon till kl.12 idag så hon beslöt att joina oss till Nobelgymnasiet. Där hade då de fyra andra med värdföräldrar mött upp och som grädde på moset, även ett TV-team som skulle göra ett reportage om våra nya utbytesstudenter.
Till saken hör att dom hade ringt Larsa från TV och frågat om vi ville vara med om ett hembesök av TV med anledning av att vi hade en så långväga student, och naturligtvis samtyckte Larsa till det. När sen TV ringde och skulle göra upp en tid, var det jag som svarade för Larsa var ju i Liverpool, och då tackade jag artigt men bestämt NEJ till dylika intervjuer.
Så på skolan höll jag mej långt från kameran.
Där var det en mycket gammal dam med förlegade engelskkunskaper som med uselt uttal försökte förklara för studenterna vad de hade att se fram emot. Vi hade ju redan fått papper på allt, så det var bara en tråkig repetion igen. Det enda viktiga var att Ami fick sitt busskort.
Sen fick studenterna sej en titt på de olika programmen som Nobelgymnasiet har att erbjuda och allt avslutades med lunch.
Ami gillade lunchen, men inte skolan. Där ville hon absolut inte gå!
När jag hämtade henne spöregnade det ute så vi for hem och tog oss en lur tills E och Larsa kom hem. Vi fikade lite och Ami som nu träffade Larsa för första gången, överlämnade små gåvor till honom.
Sen beslöt E och Ami att gemensamt laga kvällsmat åt oss. De for iväg till ICA och handlade och sedan bjöd Ami på misosoppa och E på Palatsväktarens kyckling med tillbehör.
Mycket gott och uppskattat!
När flickorna diskat och städat upp efter maten, var det dags för kvällens språkövning. Idag övade vi på Ö och R, vilket inte är det lättaste. Men hon är ihärdig och vill verkligen!
Efter detta, gick hon till sitt rum och slocknade som en liten gris i sängen fullt påklädd igen. När E gick in för att väcka henne så att hon skulle komma i säng ordentligt, var hon helt borta och visste inte var hon var! Stackarn, hon måste vara helt uttröttad.
Nu har hon i alla fall hittat till badrummet, och förhoppningsvis därifrån till sängen igen!
Mera i morgon...
25 augusti 2008
Telefonkort och färger
Igår kväll satte vi oss och tittade på TV en stund men efter bara några minuter hade Ami somnat i soffan, så jag sa åt henne att det var okej att gå och lägga sej. Hon stapplade uppför trapporna och föll ihop på sängen där hon totalslocknade. Jag tänkte att hon nog vaknar till efter ett tag eftersom sänglampan lyste rakt på henne så jag gick också och la mej. När jag vaknade vid 3-tiden på natten, låg hon fortfarande och sov på samma sätt som tidigare, så jag släckte hennes lampa och lät henne vara.
Hon vaknade vid halv tiotiden i morse efter att ha sovit i ca 14 timmar i sträck! Jag kan förstå vilken jetlag hon lider av. Men eftersom E också gillar att sova länge när tillfälle ges, så var dom uppe ungefär samtidigt.
Efter dusch och frukost gick tjejerna till apoteket för att köpa linsvätska och fixa ett mobilkort åt Ami, vilket var lättare sagt än gjort. E tyckte att Ami skulle ha Halebop eftersom *alla* har det, och det kan man inte skaffa i vår lilla by.
Så efter lunch och lite vila drog vi till Bergvik för att fixa det. Men tji fick vi även där. Halebop är tydligen populärt värre för startpaketet var slut överallt. Vi shoppade lite kläder på H&M innan vi for vidare in till stan där mobilkortet äntligen kunde fixas.
Väl hemma igen värmde vi på resten av köttfärspajen och efter maten tog E tag i en välbehövlig garderobsrensning. Ami deltog glatt i den spontana språkövningen som bestod i att öva namn på färger. Många upprepningar blev det då E:s garderob mestadels består av svarta, vita och rosa kläder. Men nu har hon kläm på åtminstone dom färgerna!
Men snart blev tröttheten igen henne övermäktig och jag körde henne i säng. Hon tog en snabbdusch och i och med det höll hon sej vaken till 22 i alla fall.
I morgon är skolintroduktionen för henne, så det gäller att vakna i tid och komma iväg.
Mera i morgon...
Hon vaknade vid halv tiotiden i morse efter att ha sovit i ca 14 timmar i sträck! Jag kan förstå vilken jetlag hon lider av. Men eftersom E också gillar att sova länge när tillfälle ges, så var dom uppe ungefär samtidigt.
Efter dusch och frukost gick tjejerna till apoteket för att köpa linsvätska och fixa ett mobilkort åt Ami, vilket var lättare sagt än gjort. E tyckte att Ami skulle ha Halebop eftersom *alla* har det, och det kan man inte skaffa i vår lilla by.
Så efter lunch och lite vila drog vi till Bergvik för att fixa det. Men tji fick vi även där. Halebop är tydligen populärt värre för startpaketet var slut överallt. Vi shoppade lite kläder på H&M innan vi for vidare in till stan där mobilkortet äntligen kunde fixas.
Väl hemma igen värmde vi på resten av köttfärspajen och efter maten tog E tag i en välbehövlig garderobsrensning. Ami deltog glatt i den spontana språkövningen som bestod i att öva namn på färger. Många upprepningar blev det då E:s garderob mestadels består av svarta, vita och rosa kläder. Men nu har hon kläm på åtminstone dom färgerna!
Men snart blev tröttheten igen henne övermäktig och jag körde henne i säng. Hon tog en snabbdusch och i och med det höll hon sej vaken till 22 i alla fall.
I morgon är skolintroduktionen för henne, så det gäller att vakna i tid och komma iväg.
Mera i morgon...
24 augusti 2008
Amis ankomst!
Sådärja! Nu är hon här vår Ami från Japan.
E och jag åkte till stationen i Karlstad för att hämta henne i eftermiddags. Vi träffade de andra värdfamiljerna som var ganska spända på sina studenters ankomst. När tåget kom in verkade det ha varit fullsatt men snart så hade alla hittat sina studenter, utom vi.
Men det visade sej att dom inte fått platser i samma vagn, så Ami hade suttit längst bak.
Hon kom dragande på en jätteväska och några bagar, en förtjusande söt varelse som man inte kan titta sej mätt på! E lägger säkert ut en bild på henne på sin blogg.
Vi satte oss i bilen för hemfärd, E körde från Färjestad eftersom jag har problem med att köra med min rygg. Hon klarar det galant!
Väl hemma gick vi en runda i huset och Ami fick packa upp medan jag lagade köttfärspaj, vilket hon snart kunde uttala utan problem. Maten tycktes smaka bra och efter det blev det presentutdelning! Både E och jag fick små söta japanska gåvor och vi hade riktigt trevligt.
Vi har gått igenom lite basics med henne, och jag tror att det kommer att bli bra med det mesta.
Nu sitter hon och mejlar till sin mor.
Fortsättning följer...
E och jag åkte till stationen i Karlstad för att hämta henne i eftermiddags. Vi träffade de andra värdfamiljerna som var ganska spända på sina studenters ankomst. När tåget kom in verkade det ha varit fullsatt men snart så hade alla hittat sina studenter, utom vi.
Men det visade sej att dom inte fått platser i samma vagn, så Ami hade suttit längst bak.
Hon kom dragande på en jätteväska och några bagar, en förtjusande söt varelse som man inte kan titta sej mätt på! E lägger säkert ut en bild på henne på sin blogg.
Vi satte oss i bilen för hemfärd, E körde från Färjestad eftersom jag har problem med att köra med min rygg. Hon klarar det galant!
Väl hemma gick vi en runda i huset och Ami fick packa upp medan jag lagade köttfärspaj, vilket hon snart kunde uttala utan problem. Maten tycktes smaka bra och efter det blev det presentutdelning! Både E och jag fick små söta japanska gåvor och vi hade riktigt trevligt.
Vi har gått igenom lite basics med henne, och jag tror att det kommer att bli bra med det mesta.
Nu sitter hon och mejlar till sin mor.
Fortsättning följer...
Magsjuka och sånt!
Det började ju inte så bra... :(
E och jag var på IKEA och skulle införskaffa det sista, såsom papperskorg, skrivbordslampa och annat smått och gott, igår. Vi åt i restaurangen, E tog pommes, kotlett och bearnaissås, vilket hon inte skulle ha gjort!
På kvällen började en magsjuka som inte har dess like i modern tid. Hon kräktes hela natten och hade plågsamma magkramper. Inte alls trevligt för henne som hade en massa att förbereda inför Amis ankomst idag.
Nu rår man ju inte för såna här saker, men IKEA ska få ett 'trevligt' samtal imorgon!
Själv är jag betydligt bättre i ryggen, men orken är fortfarande en bit bort. Hade väl ambitionen att göra både det ena och det andra innan Ami kommer, men nu har det låg prioritering eftersom E är sjuk. Hon kommer alltid i första hand vad som än gäller!
Återkommer med rapport om ankomsten!
E och jag var på IKEA och skulle införskaffa det sista, såsom papperskorg, skrivbordslampa och annat smått och gott, igår. Vi åt i restaurangen, E tog pommes, kotlett och bearnaissås, vilket hon inte skulle ha gjort!
På kvällen började en magsjuka som inte har dess like i modern tid. Hon kräktes hela natten och hade plågsamma magkramper. Inte alls trevligt för henne som hade en massa att förbereda inför Amis ankomst idag.
Nu rår man ju inte för såna här saker, men IKEA ska få ett 'trevligt' samtal imorgon!
Själv är jag betydligt bättre i ryggen, men orken är fortfarande en bit bort. Hade väl ambitionen att göra både det ena och det andra innan Ami kommer, men nu har det låg prioritering eftersom E är sjuk. Hon kommer alltid i första hand vad som än gäller!
Återkommer med rapport om ankomsten!
22 augusti 2008
Vi ska få utbytesstudent!
men hur mycket skit kan det bli?! Här stapplar jag mej ur sängen med alla smärtor intakta och skriver ett låååångt inlägg här om att jag ska börja blogga regelbundet med anledning av att vår utbytesstudent kommer.
Och så går det en säkring och allt blir svart!!!
Nä, det var nog inte meningen att jag skulle anstränga mej ;P
Jaja, nya tag. Larsa har dragit till Liverpool med sina Beatles-nördkompisar för en nostalgitripp på fem dagar. Hoppas dom har kul :D
Lillasyster och jag får med gemensamma krafter ta tag i att få det någorlunda välkomnande för Ami från Japan.
Det blir inte riktigt som jag hade tänkt mej, tack vare min strulande rygg, men det får gå ändå.
Hennes rum blir i alla fall fräscht och fint, nymålat och med delvis nya möbler. Pynt och sånt ger jag henne friheten att fixa själv. Har ju egentligen ingen aning om vad hon gillar... *läskiga tankar flyger genom huvudet* Asch, det blir säkert bra!
Och så går det en säkring och allt blir svart!!!
Nä, det var nog inte meningen att jag skulle anstränga mej ;P
Jaja, nya tag. Larsa har dragit till Liverpool med sina Beatles-nördkompisar för en nostalgitripp på fem dagar. Hoppas dom har kul :D
Lillasyster och jag får med gemensamma krafter ta tag i att få det någorlunda välkomnande för Ami från Japan.
Det blir inte riktigt som jag hade tänkt mej, tack vare min strulande rygg, men det får gå ändå.
Hennes rum blir i alla fall fräscht och fint, nymålat och med delvis nya möbler. Pynt och sånt ger jag henne friheten att fixa själv. Har ju egentligen ingen aning om vad hon gillar... *läskiga tankar flyger genom huvudet* Asch, det blir säkert bra!
20 augusti 2008
Tillbaka i Beijing efter en skön semester
Tillbaka i Peking.
Syrsorna utanför och air condition härinne. De tystnar aldrig på sommaren.
Lukter som jag nästan glömt bort under sommaren, smaker som suddats ut på tungan kommer tillbaka, en del välkomna och en del alldeles för häftiga och fräna i sin framfart.
Starbucks kaffelatte, ljuvligt god, fyller upp min kropp med ett rus av bekvämlighet. I grannhuset målar dom om. Stanken av målarfärgen sitter kvar i näsan hela dagen, svidande och stickande. Det går inte att vädra för då kommer färglukten krypande.
Wangan, kommer, lika säkert som regn i sommarsverige, på morgonen med ett soligt ansikte och raska fötter. Var dag för henne som ett oskrivet blad, ändå alltid lika positiv. Hon mattas aldrig. En oslipad diamant i sin fulländning. Trallar runt, pratar lite för sig själv, dricker varmt vatten i den trettiofemgradiga sommarvärmen.
Grannarna, vännerna på gatan kommer redan tidigt på morgonen och ringer på. Vill höra hur sommaren varit. Jag har varit saknad. Det känns. De får mig att känna så. Snyggt! Vad glad jag blir. Alla hur goa som helst!
Jetlag. Undrar varför det heter så Jet lag: Lagen om sovtider? Ja, min kropp vet inga såna lagar just nu, det är jag säker på. Den vill sova när som helst, fast inte mitt på natten dårå. Huvudet bultar av utmattning. Men jag går upp och försöker vara människa. Barnen måste ju också ha draghjälp på morgonen. Wangans torra tekakor är inte så frestande till frukost. Måste handla imorgon. Nått kul som gör det lättare att gå upp. Croissanter? Finns att beställa färska med hemleverans på morgonen. Fast jag har lovat mig själv att inte börja med såna dumheter...
Segdagar. Svårt att ta sig från området eftersom det är restriktioner för bilåkandet i samband med OS. Ganska skönt också, man behöver inte tänka på vara "tvungen" att åka nånstans. Man är liksom lite ledig. Ända fram till den tjugonde september...suck. Så det blir ju mycket stillasittande. Inte bra. Visst jag kan ju gå till en granne lite längre bort och...fika.
Språket. Skönt att höra igen. Lite segt att komma in i det. Kul att höra på OS-tv. Jag förstår ju massor! Ringrostig i uttalet bara. Får väl "hosta" igång rosslet på något sätt. Wangan är i alla fall tålmodig när jag säger fel på saker. Hon fattar att jag vill ha soppa och inte socker till lunch.
Svart ute ganska tidigt. Efter klockan åtta går det fort. Som att dra ner en rullgardin. Alla går in till sig och allt blir stilla.
Utanför hörs nu bara syrsorna och härinne endast min air condition. De tystnar aldrig på sommaren i Beijing.
Syrsorna utanför och air condition härinne. De tystnar aldrig på sommaren.
Lukter som jag nästan glömt bort under sommaren, smaker som suddats ut på tungan kommer tillbaka, en del välkomna och en del alldeles för häftiga och fräna i sin framfart.
Starbucks kaffelatte, ljuvligt god, fyller upp min kropp med ett rus av bekvämlighet. I grannhuset målar dom om. Stanken av målarfärgen sitter kvar i näsan hela dagen, svidande och stickande. Det går inte att vädra för då kommer färglukten krypande.
Wangan, kommer, lika säkert som regn i sommarsverige, på morgonen med ett soligt ansikte och raska fötter. Var dag för henne som ett oskrivet blad, ändå alltid lika positiv. Hon mattas aldrig. En oslipad diamant i sin fulländning. Trallar runt, pratar lite för sig själv, dricker varmt vatten i den trettiofemgradiga sommarvärmen.
Grannarna, vännerna på gatan kommer redan tidigt på morgonen och ringer på. Vill höra hur sommaren varit. Jag har varit saknad. Det känns. De får mig att känna så. Snyggt! Vad glad jag blir. Alla hur goa som helst!
Jetlag. Undrar varför det heter så Jet lag: Lagen om sovtider? Ja, min kropp vet inga såna lagar just nu, det är jag säker på. Den vill sova när som helst, fast inte mitt på natten dårå. Huvudet bultar av utmattning. Men jag går upp och försöker vara människa. Barnen måste ju också ha draghjälp på morgonen. Wangans torra tekakor är inte så frestande till frukost. Måste handla imorgon. Nått kul som gör det lättare att gå upp. Croissanter? Finns att beställa färska med hemleverans på morgonen. Fast jag har lovat mig själv att inte börja med såna dumheter...
Segdagar. Svårt att ta sig från området eftersom det är restriktioner för bilåkandet i samband med OS. Ganska skönt också, man behöver inte tänka på vara "tvungen" att åka nånstans. Man är liksom lite ledig. Ända fram till den tjugonde september...suck. Så det blir ju mycket stillasittande. Inte bra. Visst jag kan ju gå till en granne lite längre bort och...fika.
Språket. Skönt att höra igen. Lite segt att komma in i det. Kul att höra på OS-tv. Jag förstår ju massor! Ringrostig i uttalet bara. Får väl "hosta" igång rosslet på något sätt. Wangan är i alla fall tålmodig när jag säger fel på saker. Hon fattar att jag vill ha soppa och inte socker till lunch.
Svart ute ganska tidigt. Efter klockan åtta går det fort. Som att dra ner en rullgardin. Alla går in till sig och allt blir stilla.
Utanför hörs nu bara syrsorna och härinne endast min air condition. De tystnar aldrig på sommaren i Beijing.
11 augusti 2008
Den kinesiske chauffören Wang i Beijing
Storasyster Victoria har i fem års tid haft en riktig kines till chaufför. Alltså en sån kines som vi, eller åtminstone jag, tror att en kines ska vara.
Totalt obegriplig!
De enda gångerna han visar ett annat ansiktsuttryck än "stoneface", är när han på nåt sätt inser att han har gjort bort sej och då visar nåt som kan kallas för ett leende.
Han vet att Victorias språkkunskaper i kinesiska numera är strålande, men han fortsätter att använda samma svar på allt hon säger, nämligen: Meio venti!
Det betyder " jag har inga problem med det"!
Hon säger: Kan du hämta oss klockan tio i morgon?
Han säger: Meio venti!
Hon säger: Barnen ska på kalas i stan ikväll och ska hämtas efter det.
Han säger: Meio venti!
Hon säger: Idag är det hemskt varmt ute!
Han säger: Meio venti!
Och så vidare i all oändlighet... Han skulle aldrig få för sej att fråga henne om något, för då skulle hon tro att han inte har fattat vad hon vill, och då skulle han ju lose face...?
En dag när vi var och åkte bland smala gränder vid tygmarknaden "råkade" han köra över en söt hundvalp... Meio venti!
När vi varit på restaurang inne i stan och sällskapet varit för stort för att få plats i hans bil och en taxi måste tillkallas (meio venti), lyckas taxin alltid komma till bostadsadressen långt före Wang... är inte det lose face? Nä, meio venti!
OK, jag ska ge honom cred för EN sak:
Nu i OS-tider är ju biltrafiken begränsad i Beijing genom att bilar med jämn slutsiffra bara får åka på jämna dagar och vice versa.
Han har löst det genom att låna en bil av en kompis som har ojämn slutsiffra mot hans jämna så Victoria har tillgång till bil alla dagar!
Men nu är ju Victoria i Sverige ytterligare en vecka till så: meio venti!
Totalt obegriplig!
De enda gångerna han visar ett annat ansiktsuttryck än "stoneface", är när han på nåt sätt inser att han har gjort bort sej och då visar nåt som kan kallas för ett leende.
Han vet att Victorias språkkunskaper i kinesiska numera är strålande, men han fortsätter att använda samma svar på allt hon säger, nämligen: Meio venti!
Det betyder " jag har inga problem med det"!
Hon säger: Kan du hämta oss klockan tio i morgon?
Han säger: Meio venti!
Hon säger: Barnen ska på kalas i stan ikväll och ska hämtas efter det.
Han säger: Meio venti!
Hon säger: Idag är det hemskt varmt ute!
Han säger: Meio venti!
Och så vidare i all oändlighet... Han skulle aldrig få för sej att fråga henne om något, för då skulle hon tro att han inte har fattat vad hon vill, och då skulle han ju lose face...?
En dag när vi var och åkte bland smala gränder vid tygmarknaden "råkade" han köra över en söt hundvalp... Meio venti!
När vi varit på restaurang inne i stan och sällskapet varit för stort för att få plats i hans bil och en taxi måste tillkallas (meio venti), lyckas taxin alltid komma till bostadsadressen långt före Wang... är inte det lose face? Nä, meio venti!
OK, jag ska ge honom cred för EN sak:
Nu i OS-tider är ju biltrafiken begränsad i Beijing genom att bilar med jämn slutsiffra bara får åka på jämna dagar och vice versa.
Han har löst det genom att låna en bil av en kompis som har ojämn slutsiffra mot hans jämna så Victoria har tillgång till bil alla dagar!
Men nu är ju Victoria i Sverige ytterligare en vecka till så: meio venti!
07 november 2007
De' e' mykke' nu...
Idag känner jag för att vara riktigt gnällig, kanske "tyck-synd-om-mej" syndrom, fast egentligen känner jag mej ganska så harmonisk ändå.
Till att börja med råkade jag kolla almanackan och upptäckte till min fasa att det inte är en enda ledig helg kvar fram till jul.
Bara det får min autism att blossa upp, jag vill vara ifred och planera julen, och framför allt vill jag ha god tid på mej. Det räcker med att jag har kidsen på hotellet som pockar på min uppmärksamhet i tid och otid. Men igår var jag där och satte upp en lapp om RUMSBESIKTNING på torsdag! "Ni slapp besiktning förra månaden", sa jag, varvid Alex kontrade med en glimt i ögat att han hade städat inför det, så nu skulle han väl slippa. Inte ens de som inte är på sina rum slipper, jag har The Nyckel.
Två stackare stod i köket och diskade och klagade över att somliga inte diskar alls. Jag föreslog att dom skulle kalla till ett möte och erbjuda sig att diska åt dom som inte vill, mot betalning. Dom såg genast en chans att tjäna en hacka, så vi får väl se om det blir bättre ordning med disken.
Igår kväll surfade jag nätet efter ett bra recept på cupcakes och frosting, och skrev ut en mängd recept för att testa.
I morse satte jag då igång med blåbärscupcakes med citronfrosting. Smeten blev hur god som helst, men dom blev sorgligt platta när jag tog ut dom ur ugnen. Frostingen, som var himmelskt god, gjorde ändå att dom blev snygga att se på och visst har jag tryckt i mej några stycken redan. Ska baka Banan-chokladcupcakes härnäst. Dom såg farligt smaskiga ut.
Eftersom den första snön kom inatt bestämde sej Lillasyster för att sätta på sej Goose-jackan till skolan. Kan tänka mej att den blir lite varm för nu är det ett par plusgrader och ingen snö kvar.
Fast den kan nog vara rätt skön att ha sent ikväll när hon väntar på bussen efter att ha varit i Boda och repat med bandet.
Sent inatt avslutade jag "The friday night knitting club". En synnerligen bra feel-goodbok, av ett oväntat slag. Så nära real life har jag inte läst på länge i den genren. Läs den! Tack Storasyster för tipset.
Nu kan jag återvända till "Armywives", som jag har sett drygt hälften av. Mja, kanske inte min favorit, men så har jag ju mina invändningar mot The American way of living oxå.
Visst, min senaste favorit "Veronica Mars" är ju oxå typiskt amerikansk, men patriotismen lyser inte som en fyrbåk över hela serien, utan den är ganska allmängiltig var du än bor här i världen.
Jag har börjat skissa på mina vintermotiv på allvar nu. Ska försöka undvika direkta julmotiv, men det är svårt att hitta så mycket annat. En isprinsessa har det dock blivit hittills, men snölyktan ratade Lillasyster direkt, jag som tyckte den var ganska enkel och stämningsfull.
Ge mej idéer någon! Det börjar bli bråttom.
Till att börja med råkade jag kolla almanackan och upptäckte till min fasa att det inte är en enda ledig helg kvar fram till jul.
Bara det får min autism att blossa upp, jag vill vara ifred och planera julen, och framför allt vill jag ha god tid på mej. Det räcker med att jag har kidsen på hotellet som pockar på min uppmärksamhet i tid och otid. Men igår var jag där och satte upp en lapp om RUMSBESIKTNING på torsdag! "Ni slapp besiktning förra månaden", sa jag, varvid Alex kontrade med en glimt i ögat att han hade städat inför det, så nu skulle han väl slippa. Inte ens de som inte är på sina rum slipper, jag har The Nyckel.
Två stackare stod i köket och diskade och klagade över att somliga inte diskar alls. Jag föreslog att dom skulle kalla till ett möte och erbjuda sig att diska åt dom som inte vill, mot betalning. Dom såg genast en chans att tjäna en hacka, så vi får väl se om det blir bättre ordning med disken.
Igår kväll surfade jag nätet efter ett bra recept på cupcakes och frosting, och skrev ut en mängd recept för att testa.
I morse satte jag då igång med blåbärscupcakes med citronfrosting. Smeten blev hur god som helst, men dom blev sorgligt platta när jag tog ut dom ur ugnen. Frostingen, som var himmelskt god, gjorde ändå att dom blev snygga att se på och visst har jag tryckt i mej några stycken redan. Ska baka Banan-chokladcupcakes härnäst. Dom såg farligt smaskiga ut.
Eftersom den första snön kom inatt bestämde sej Lillasyster för att sätta på sej Goose-jackan till skolan. Kan tänka mej att den blir lite varm för nu är det ett par plusgrader och ingen snö kvar.
Fast den kan nog vara rätt skön att ha sent ikväll när hon väntar på bussen efter att ha varit i Boda och repat med bandet.
Sent inatt avslutade jag "The friday night knitting club". En synnerligen bra feel-goodbok, av ett oväntat slag. Så nära real life har jag inte läst på länge i den genren. Läs den! Tack Storasyster för tipset.
Nu kan jag återvända till "Armywives", som jag har sett drygt hälften av. Mja, kanske inte min favorit, men så har jag ju mina invändningar mot The American way of living oxå.
Visst, min senaste favorit "Veronica Mars" är ju oxå typiskt amerikansk, men patriotismen lyser inte som en fyrbåk över hela serien, utan den är ganska allmängiltig var du än bor här i världen.
Jag har börjat skissa på mina vintermotiv på allvar nu. Ska försöka undvika direkta julmotiv, men det är svårt att hitta så mycket annat. En isprinsessa har det dock blivit hittills, men snölyktan ratade Lillasyster direkt, jag som tyckte den var ganska enkel och stämningsfull.
Ge mej idéer någon! Det börjar bli bråttom.
01 mars 2007
Recension - Kana på Allhuset
Ska jag vara ärlig hade jag inga större förväntningar på Kana när jag köpte biljetterna.
Jag har alltid känt att hon verkat lite tillgjord och jobbig, och musiken har jag inte känt någon större kvalité på.
Ändå är hennes låtar sådana som man inte glömmer bort, som sätter sig fast i hjärtat och som man kommer på sig själv med att nynna när man har tråkigt.
Det kanske var därför jag ändå bestämde mig för att gå på konserten. Eller det kanske var för att se gestalten Kana. Som Jrockfan kan man inte ha undgått att ha sett bilder på hennes klänningar; ljuva, färgsprakande kreationer med ett sött litet dockansikte till, och en liten panda eller fluffig kanin i armarna. Hon är en stilikon och designer lika mycket som hon är artist.
Vi stod och frös i kön ett bra tag och fick då ett bra tillfälle att ta oss en titt på andra besökare. Det var nästan en freak show, det fanns allt från gothlolis till decora-liknande varelser. Insläppet gick smidigt liksom garderobsinlämningen och vi tog oss upp till övervåningen där försäljningsbordet var placerat. Kaniner, affischer, t-shirtar och skivor fanns att köpa. Många handlar redan nu, men vi bestämde oss för att vänta tills efter konserten.
Väl inne i den lilla hallen får vi bra platser relativt nära scenen. Förväntningar och nervositet ligger som ett moln över den sorlande folkmassan, och det börjar bli lite varmt bland alla spetsprydda klänningar då vi blir välkomnade och reglerna om fotoförbud förklaras än en gång för oss. Ballonger kastas ut för lolitornas underhållning medans vi väntar på Kana. Det börjar redan kännas lite overkligt. Det kommer i vågor då alla skanderar hennes namn om och om igen, klappar händerna, stampar med platåskorna. Skrik utbryter då mikrofonerna till trumsetet testas och inställningarna till gitarren likaså.
Jag känner själv att jag verkligen längtar.
Så plötsligt händer det. Det röda draperiet dras undan, man hinner knappt uppfatta gestalterna på scen innan man identifierar introt till Hebi-ichigo.
Det är en riktig rivstart och Kana sveper fram över scenen iförd en röd kimonoöverdel med guldbroderier och kort röd kjol. Runt midjan ett rosa band, på huvudet en stor röd rosett, på benen vita knästrumpor och röda små platåskor.
Hon är färgklicken på den mörka scenen. I bakgrunden står hennes band, metallare med långt hår som headbangar. Det är motsägelsefullt men de framför hennes musik på ett briljant sätt som framhäver hennes röst. Hon överträffar alla inspelningar av sig själv med en gång när hon sjunger, det är kraftfullt, nästan till och med rent och man vill bara sjunga med.
Det är inte alls den där blyga tjejen som tittar ner i golvet på alla bilder, jag blir förvånad då personen framför oss är glad och sprallig och bjuder på sig själv till det yttersta.
Mellan sångerna kommunicerar hon med oss på knagglig engelska och det är verkligen en kraftansträngning för henne. Efter varje inlärd fras skriker publiken och det märks att Kana älskar uppmärksamheten.
Hon framför två äldre låtar, bland annat pärlan Kabi där de lekfulla ljuden hon utstöter får alla att skrika av förtjusning, sedan Maid från det senaste albumet spade.
Hon presenterar en ny låt som hon sjunger på franska. Hennes klädbyten är kanske inte lika eleganta som Christer Lindarws, men när hon väl fått av sig kimonon och den röda kjolen står hon i en liten rosa klänning. Snart lyfter hon även på den rosa kjolen och visar alla den lilla kaninen på hennes underbyxor, alla skriker, ingen kan säga att det inte är supergulligt.
Hon ber oss att "Rets dansu togesaa", och lär oss sedan dansen till Papi-chan. Och alla dansar med när låten framförs fastän det börjar bli riktigt trångt då alla trycker på bakifrån.
Hon presenterar Shisha från spade, och sedan ännu en ny låt, denna gång på engelska. Efter den kommer ytterligare två låtar från spade. Efter Butoukai försvinner hon plötsligt från scenen.
Nu är det bandets tur att glänsa och ger oss en underhållande föreställning av improviserande tills Kana kommer tillbaka till scenen och ursäktar med något som låter som "Kurosu cheinji". Nu är hon iförd en vit blus med volangkrås och en svart kjol, på huvudet har hon en vit headdress som försvinner obemärkt ganska snart. Hon introducerar sitt band och sedan framför hon gamla älsklingar som Niku och Kuchuu Buranko.
Efter Tsuno får vi lära känna hennes gosedjur, och hon visar även upp två små vikingar som hon förmodligen fått härifrån och exklamerar att de är "Kuur".
Under Toraboruta knäpper hon av sig blusen och kjolen och visar upp sin prickiga lilla dress som hon bär upp som bara hon kan på affischerna som såldes utanför.
Hon framför ytterligare några låtar och under Chimame kryper känslan fram att "Snart är det nog slut", och det var det sista man ville i det ögonblicket.
Och mycket riktigt, när hon presenterar Momo som "Rasto song" känner man ett styng av besvikelse, men man hoppas på en encore. Till min förvåning börjar alla gå ut efter Momo, när inte ens bandet gått av scenen, men jag antog att de ville ha en bra plats i kön till signeringen. Vi som är kvar får plötsligt platser allra längst fram, Crew delar ut vatten och alla skriker efter encore. Ganska snart kommer Kana tillbaks på scenen och när jag vänder mig om ser jag att många vänt om och kommit tillbaka.
Nu har hon en kanindräkt på sig, och hon är bara fluffig och jättesöt. Hon framför Papi-chan en gång till; nu när jag hade plats längst fram var det lättare att hänga med i dansen, och vi fick snudda vid hennes lurviga vantar flera gånger.
Sedan är det helt plötsligt slut. Hon vinkar och försvinner. Alla stormar ut för att få en bra plats i kön, eftersom vi blivit förvarnade om att de kunde avbryta signeringen innan alla fått något signerat. Till min och mina vänners stora besvikelse hamnar vi längst bak och får höra att eftersom vi står så långt bak kommer allt förmodligen vara slut innan vi kommer fram, och Kana signerar bara köpta saker. Jag ångrade mig bittert att jag inte köpte något innan konserten.
Kön kryper fram i snigelfart, vi ställer oss på tå för att försöka få en skymt av henne, och mycket riktigt, där sitter hon.
Vi har ingen aning om hur många saker som är kvar, men när vi kommer närmare säger min vän att det finns en liten hög med affischer och flera högar med CD-skivor kvar. Till slut står vi där. Jag köper en affisch och en CD-skiva, men får bara affischen signerad, men jag är nöjd ändå. Hon sträcker ut handen och jag tar den i min hand och jag blir förvånad över vilket lätt handslag hon har, som om hon skulle gå sönder om man tog i för hårt.
Jag mumlar fram ett "Thank you" och går sedan ut med mina vänner.
På tunnelbanan förundras jag över hur snabbt min åsikt om henne kunde ändras, och att jag nu verkligen kände mig som ett fan. Men det är inte konstigt. Med den rösten, de kläderna, det ansiktet och den scennärvaron är jag säker på att ingen lämnade konserten missöjd.
Min Stockholmsupplevelse blev fulländad när vi träffade Kana på Gamla Stan nästa dag innan vi skulle åka hem, även om hon var för upptagen för att vi skulle kunna få ta ett kort eller hälsa ordentligt.
Jag har alltid känt att hon verkat lite tillgjord och jobbig, och musiken har jag inte känt någon större kvalité på.
Ändå är hennes låtar sådana som man inte glömmer bort, som sätter sig fast i hjärtat och som man kommer på sig själv med att nynna när man har tråkigt.
Det kanske var därför jag ändå bestämde mig för att gå på konserten. Eller det kanske var för att se gestalten Kana. Som Jrockfan kan man inte ha undgått att ha sett bilder på hennes klänningar; ljuva, färgsprakande kreationer med ett sött litet dockansikte till, och en liten panda eller fluffig kanin i armarna. Hon är en stilikon och designer lika mycket som hon är artist.
Vi stod och frös i kön ett bra tag och fick då ett bra tillfälle att ta oss en titt på andra besökare. Det var nästan en freak show, det fanns allt från gothlolis till decora-liknande varelser. Insläppet gick smidigt liksom garderobsinlämningen och vi tog oss upp till övervåningen där försäljningsbordet var placerat. Kaniner, affischer, t-shirtar och skivor fanns att köpa. Många handlar redan nu, men vi bestämde oss för att vänta tills efter konserten.
Väl inne i den lilla hallen får vi bra platser relativt nära scenen. Förväntningar och nervositet ligger som ett moln över den sorlande folkmassan, och det börjar bli lite varmt bland alla spetsprydda klänningar då vi blir välkomnade och reglerna om fotoförbud förklaras än en gång för oss. Ballonger kastas ut för lolitornas underhållning medans vi väntar på Kana. Det börjar redan kännas lite overkligt. Det kommer i vågor då alla skanderar hennes namn om och om igen, klappar händerna, stampar med platåskorna. Skrik utbryter då mikrofonerna till trumsetet testas och inställningarna till gitarren likaså.
Jag känner själv att jag verkligen längtar.
Så plötsligt händer det. Det röda draperiet dras undan, man hinner knappt uppfatta gestalterna på scen innan man identifierar introt till Hebi-ichigo.
Det är en riktig rivstart och Kana sveper fram över scenen iförd en röd kimonoöverdel med guldbroderier och kort röd kjol. Runt midjan ett rosa band, på huvudet en stor röd rosett, på benen vita knästrumpor och röda små platåskor.
Hon är färgklicken på den mörka scenen. I bakgrunden står hennes band, metallare med långt hår som headbangar. Det är motsägelsefullt men de framför hennes musik på ett briljant sätt som framhäver hennes röst. Hon överträffar alla inspelningar av sig själv med en gång när hon sjunger, det är kraftfullt, nästan till och med rent och man vill bara sjunga med.
Det är inte alls den där blyga tjejen som tittar ner i golvet på alla bilder, jag blir förvånad då personen framför oss är glad och sprallig och bjuder på sig själv till det yttersta.
Mellan sångerna kommunicerar hon med oss på knagglig engelska och det är verkligen en kraftansträngning för henne. Efter varje inlärd fras skriker publiken och det märks att Kana älskar uppmärksamheten.
Hon framför två äldre låtar, bland annat pärlan Kabi där de lekfulla ljuden hon utstöter får alla att skrika av förtjusning, sedan Maid från det senaste albumet spade.
Hon presenterar en ny låt som hon sjunger på franska. Hennes klädbyten är kanske inte lika eleganta som Christer Lindarws, men när hon väl fått av sig kimonon och den röda kjolen står hon i en liten rosa klänning. Snart lyfter hon även på den rosa kjolen och visar alla den lilla kaninen på hennes underbyxor, alla skriker, ingen kan säga att det inte är supergulligt.
Hon ber oss att "Rets dansu togesaa", och lär oss sedan dansen till Papi-chan. Och alla dansar med när låten framförs fastän det börjar bli riktigt trångt då alla trycker på bakifrån.
Hon presenterar Shisha från spade, och sedan ännu en ny låt, denna gång på engelska. Efter den kommer ytterligare två låtar från spade. Efter Butoukai försvinner hon plötsligt från scenen.
Nu är det bandets tur att glänsa och ger oss en underhållande föreställning av improviserande tills Kana kommer tillbaka till scenen och ursäktar med något som låter som "Kurosu cheinji". Nu är hon iförd en vit blus med volangkrås och en svart kjol, på huvudet har hon en vit headdress som försvinner obemärkt ganska snart. Hon introducerar sitt band och sedan framför hon gamla älsklingar som Niku och Kuchuu Buranko.
Efter Tsuno får vi lära känna hennes gosedjur, och hon visar även upp två små vikingar som hon förmodligen fått härifrån och exklamerar att de är "Kuur".
Under Toraboruta knäpper hon av sig blusen och kjolen och visar upp sin prickiga lilla dress som hon bär upp som bara hon kan på affischerna som såldes utanför.
Hon framför ytterligare några låtar och under Chimame kryper känslan fram att "Snart är det nog slut", och det var det sista man ville i det ögonblicket.
Och mycket riktigt, när hon presenterar Momo som "Rasto song" känner man ett styng av besvikelse, men man hoppas på en encore. Till min förvåning börjar alla gå ut efter Momo, när inte ens bandet gått av scenen, men jag antog att de ville ha en bra plats i kön till signeringen. Vi som är kvar får plötsligt platser allra längst fram, Crew delar ut vatten och alla skriker efter encore. Ganska snart kommer Kana tillbaks på scenen och när jag vänder mig om ser jag att många vänt om och kommit tillbaka.
Nu har hon en kanindräkt på sig, och hon är bara fluffig och jättesöt. Hon framför Papi-chan en gång till; nu när jag hade plats längst fram var det lättare att hänga med i dansen, och vi fick snudda vid hennes lurviga vantar flera gånger.
Sedan är det helt plötsligt slut. Hon vinkar och försvinner. Alla stormar ut för att få en bra plats i kön, eftersom vi blivit förvarnade om att de kunde avbryta signeringen innan alla fått något signerat. Till min och mina vänners stora besvikelse hamnar vi längst bak och får höra att eftersom vi står så långt bak kommer allt förmodligen vara slut innan vi kommer fram, och Kana signerar bara köpta saker. Jag ångrade mig bittert att jag inte köpte något innan konserten.
Kön kryper fram i snigelfart, vi ställer oss på tå för att försöka få en skymt av henne, och mycket riktigt, där sitter hon.
Vi har ingen aning om hur många saker som är kvar, men när vi kommer närmare säger min vän att det finns en liten hög med affischer och flera högar med CD-skivor kvar. Till slut står vi där. Jag köper en affisch och en CD-skiva, men får bara affischen signerad, men jag är nöjd ändå. Hon sträcker ut handen och jag tar den i min hand och jag blir förvånad över vilket lätt handslag hon har, som om hon skulle gå sönder om man tog i för hårt.
Jag mumlar fram ett "Thank you" och går sedan ut med mina vänner.
På tunnelbanan förundras jag över hur snabbt min åsikt om henne kunde ändras, och att jag nu verkligen kände mig som ett fan. Men det är inte konstigt. Med den rösten, de kläderna, det ansiktet och den scennärvaron är jag säker på att ingen lämnade konserten missöjd.
Min Stockholmsupplevelse blev fulländad när vi träffade Kana på Gamla Stan nästa dag innan vi skulle åka hem, även om hon var för upptagen för att vi skulle kunna få ta ett kort eller hälsa ordentligt.
03 december 2006
Att åka hem eller inte...
Nu, så här års, är det dags för många att lämna Beijing. En del åker hem och firar jul och andra far tillbaka permanent. Deras "long term stay" är över. Jag har varit på många "Farewell Parties" vid det här laget och visst har de varit sorgliga och så, men nu är det min polare som skall åka hem för gott. Då är det lite mer än sorgligt helt plötsligt. Det är då man undrar om det är nått skoj att stanna kvar här själv. För ensamt blir det.
I fyra år har Fru S och jag haft daglig kontakt. Vi har upplevt och utforskat en ny stad tillsammans, en ny värld, en helt främmande kultur. Vi har lärt så mycket ihop här. Våra kunskaper är ibland så komplexa som ett pussel, där vi måste lägga varsin bit för att komma fram till rätt svar. Allt detta genom glada dagar, tunga dagar och konstiga, "purple" dagar. Egentligen är det hon och jag som varit i Kina i fyra år och upplevt detta fantastiska land, inte jag med maken. Dom bara arbetar, alla karlar och ungarna går i skolan. Kvar är det vi. Fruarna på gatan i Legend. Jo, det skulle man kunna skriva en bok om, brukar vi säga och skratta gott. Bara den veckan som passerat skulle kunna fylla en hel hyllrad efter alla fester och tillställningar som varit. Det var nog bara julkonserten i Förbjudna Staden i lördagskväll som var helt anständig och människovärdig. Men den höll ju å andra sidan bara på i två timmar.
På onsdag firar vi Lucia från klockan sex på morgon, på torsdag bjuder Fam. S vännerna på sushi-middag, fredagkväll är det personalfest för svenska skolan, lördag är det vi, vänner, till Fam S som bjuder ut dem och på söndag är det dags för barnen att ha avskedskalas med gruppfotografering på bokad studio och glassfest på Häagen Dazs och bowling på Gong Ti.
Så här kommer det att fortsätta ända fram till jul. Från tårfyllda små middagar till stortjutande supa-fester och, som ni förstår, allt där emellan.
När alla åkt iväg kommer baksmällan. Jag är lite skraj för hur det kommer att bli. Efter en så hektisk period och sedan rakt in i ett vakuum. Jag känner att mina öron kommer att susa så där jobbigt som dom gör när man kommit hem från stökiga krogen och skall försöka somna i ett knäpptyst sovrum. Tinnitus, typ. Tinnitus i själen, lite.
Det blir ett nytt liv för Fru S i Sverige och ett nytt liv för mig också, fast här. Kvar i Beijing. Kvar. Har jag tid kvar att avtjäna eller har jag tur som får vara kvar ett tag till?
I fyra år har Fru S och jag haft daglig kontakt. Vi har upplevt och utforskat en ny stad tillsammans, en ny värld, en helt främmande kultur. Vi har lärt så mycket ihop här. Våra kunskaper är ibland så komplexa som ett pussel, där vi måste lägga varsin bit för att komma fram till rätt svar. Allt detta genom glada dagar, tunga dagar och konstiga, "purple" dagar. Egentligen är det hon och jag som varit i Kina i fyra år och upplevt detta fantastiska land, inte jag med maken. Dom bara arbetar, alla karlar och ungarna går i skolan. Kvar är det vi. Fruarna på gatan i Legend. Jo, det skulle man kunna skriva en bok om, brukar vi säga och skratta gott. Bara den veckan som passerat skulle kunna fylla en hel hyllrad efter alla fester och tillställningar som varit. Det var nog bara julkonserten i Förbjudna Staden i lördagskväll som var helt anständig och människovärdig. Men den höll ju å andra sidan bara på i två timmar.
På onsdag firar vi Lucia från klockan sex på morgon, på torsdag bjuder Fam. S vännerna på sushi-middag, fredagkväll är det personalfest för svenska skolan, lördag är det vi, vänner, till Fam S som bjuder ut dem och på söndag är det dags för barnen att ha avskedskalas med gruppfotografering på bokad studio och glassfest på Häagen Dazs och bowling på Gong Ti.
Så här kommer det att fortsätta ända fram till jul. Från tårfyllda små middagar till stortjutande supa-fester och, som ni förstår, allt där emellan.
När alla åkt iväg kommer baksmällan. Jag är lite skraj för hur det kommer att bli. Efter en så hektisk period och sedan rakt in i ett vakuum. Jag känner att mina öron kommer att susa så där jobbigt som dom gör när man kommit hem från stökiga krogen och skall försöka somna i ett knäpptyst sovrum. Tinnitus, typ. Tinnitus i själen, lite.
Det blir ett nytt liv för Fru S i Sverige och ett nytt liv för mig också, fast här. Kvar i Beijing. Kvar. Har jag tid kvar att avtjäna eller har jag tur som får vara kvar ett tag till?
27 november 2006
Casino Royale
Jag har sett den.
På Rigoletto i Stockholm.
Den skiljde sig verkligen från de Bond-filmer man är van vid. Allt från introt till självaste James Bond.
Daniel Craig som Bond är helt enkelt lysande.
Connery som för de flesta är den riktige Bond får faktiskt stiga en trappa ner, för Craig är så rätt som det kan bli. Han är inte slisksnygg som Pierce Brosnan, inte heller övermaskulin som Sean Connery, men han har faktiskt allt som en Bond ska ha.
Lysande blå ögon (linser?) och blont, inte överdrivet friserat hår, en lagom vältränad kropp och en kaxig uppsyn, det är Bond för mej!
Bondbruden Vesper Lynd då?
Nää, Eva Green är inte rätt. Inte speciellt snygg eller ens charmig, och hur Bond kunde bli kär i henne är en flopp. Hennes rollspel är inte trovärdigt ens i slutet.
Jag hade nog hellre sett en asiatisk tjej i den rollen.
Le Chiffre boven då?
Det räcker med att säga att det är en kanongestaltning av Mads Mikkelsen. Han ser dessutom lite spännande bra ut i rollen. Jag fattar inte att lilla Danmark har ett så stort utbud av riktigt bra skådespelare! Nog sagt om Danmark i övrigt....
M då?
Min favoritskådespelerska Judi Dench har den otacksamma rollen att spela lite grinig här, och det är inte riktigt övertygande. M har ju alltid varit lite förlåtande och överseende med Bond i tidigare filmer, men här är hon kategoriskt sur på honom. Det kan i och för sig bero på att det här ska vara den första filmen i Bond-serien, men ändå...
Filmen då?
Ganska mycket upp och ner i kvalitét. Actionscenerna är grymma som vanligt, och jag saknar inte specialeffekterna särskilt mycket. Q fick inte vara med över huvudtaget.
Starkaste delen i filmen är väl när Bond blir torterad på ett sätt som fick den manliga delen av biopubliken att krampa inombords. Samtidigt gör Craig där en riktig "Bondare" genom sin fräckhet.
Bara den scenen är värd pengarna, om man säger så...
Så på det hela taget var det en bra film med en suverän Bond. Se den!
På Rigoletto i Stockholm.
Den skiljde sig verkligen från de Bond-filmer man är van vid. Allt från introt till självaste James Bond.
Daniel Craig som Bond är helt enkelt lysande.
Connery som för de flesta är den riktige Bond får faktiskt stiga en trappa ner, för Craig är så rätt som det kan bli. Han är inte slisksnygg som Pierce Brosnan, inte heller övermaskulin som Sean Connery, men han har faktiskt allt som en Bond ska ha.
Lysande blå ögon (linser?) och blont, inte överdrivet friserat hår, en lagom vältränad kropp och en kaxig uppsyn, det är Bond för mej!
Bondbruden Vesper Lynd då?
Nää, Eva Green är inte rätt. Inte speciellt snygg eller ens charmig, och hur Bond kunde bli kär i henne är en flopp. Hennes rollspel är inte trovärdigt ens i slutet.
Jag hade nog hellre sett en asiatisk tjej i den rollen.
Le Chiffre boven då?
Det räcker med att säga att det är en kanongestaltning av Mads Mikkelsen. Han ser dessutom lite spännande bra ut i rollen. Jag fattar inte att lilla Danmark har ett så stort utbud av riktigt bra skådespelare! Nog sagt om Danmark i övrigt....
M då?
Min favoritskådespelerska Judi Dench har den otacksamma rollen att spela lite grinig här, och det är inte riktigt övertygande. M har ju alltid varit lite förlåtande och överseende med Bond i tidigare filmer, men här är hon kategoriskt sur på honom. Det kan i och för sig bero på att det här ska vara den första filmen i Bond-serien, men ändå...
Filmen då?
Ganska mycket upp och ner i kvalitét. Actionscenerna är grymma som vanligt, och jag saknar inte specialeffekterna särskilt mycket. Q fick inte vara med över huvudtaget.
Starkaste delen i filmen är väl när Bond blir torterad på ett sätt som fick den manliga delen av biopubliken att krampa inombords. Samtidigt gör Craig där en riktig "Bondare" genom sin fräckhet.
Bara den scenen är värd pengarna, om man säger så...
Så på det hela taget var det en bra film med en suverän Bond. Se den!
19 november 2006
Planer som blir verklighet. Äntligen!
Jaha, så har man gjort det. Vi satte oss i bilen med fyra kompisar och drog iväg på ett riktigt äventyr. Nästan två timmars bilresa senare var vi framme i en liten by alldeles intill kinesiska muren. Husen var små och av sten eller tegel, kineserna gav oss nyfikna blickar och deras hundar skällde sig hesa. Längs med byn, som låg djupt ner i klyftan av en dal, ringlade sig en smal landsväg. Vägen och muren bildade tillsammans en korsning och precis där fanns en skylt som indikerade att vi var framme. Skylten visade nämligen samma karaktärer som vi hade på vår vägkarta, en skrynklig, handskriven liten lapp, ni vet, som är så lätt att tappa bort.
Vid skylten, som egentligen var en portal, började en gammal, handgjord trappa av stenar utan räcke. Den var brant och, framför allt, lång. Väl uppe vid "base camp", möttes vi av en underbar kinesisk kvinna i vår egen ålder som genast började tjattra. Hon hälsade oss välkommen och visade oss runt på sin lilla gård där vi skulle bo. En liten gullig, men enveten, hundvalp hängde i mina byxor tills dom gick sönder.
Rummet vi skulle sova i var ett renstädat rum med kaklat tak och murade kalkstensväggar. Sängen, KANG, bestod av en jättelik inmurad häll som sträckte sig längs med hela rummets långsida rakt framåt. Utanför "stugan" var ett hål, där karln i familjen slängde in ved som han tände på. Snart brann en härlig brasa under sängen. Värmen spred sig sakta men säkert genom stenarna och upp på hällen där vi skulle sova allesammans. Vi provlåg och bäddade upp medhavda sovsäckar. Jo, vi fick plats alla sex på bredden! Men nu skulle vi skynda oss upp på muren för att hinna med att se solnedgången! Våra män hade med sina nya kameraleksaker och dom skulle nu testas och lekas med. Efter en snabb överläggning med värdinnan om kvällsmat så bar det iväg och ut i naturen! Vi gick och gick och gick, sen klättrade vi och klättrade, och klättrade. Uppför hela tiden. Jag trodde jag skulle dö av trötthet tills jag insåg vad högt vi kommit upp. Då höll jag på att dö av höjdskräck! Nerå, mer av fascination, faktiskt! Vi stannade till och lät oss i tysthet beundra vad vi såg. Långt nere i dalen den lilla byn, små gråa prickar av folk som gick runt därnere. Det var som en tecknad film. Overkligt högt. Med höjd blick träffades man av en slående utsikt över bergen mil efter mil och muren som ringlade sig över bergskammen kilometervis. Efter ytterligare några plågsamma, stapplande partier av vakttorn, hittade vi äntligen den optimala plats att stanna på för att ta kort och fika. Vi drack glögg, käkade pepparkakor och hade fantastiskt mysigt. Vi satt en stund, återhämtade våra krafter och fotograferade åt alla väderstreck. Solen skyndade sig ner för himlen och snart snuddade den bergens kanter. Vi skyndade lika snabbt att ta oss neråt för snart skulle hela omgivningen bli sänkt i totalt mörker hade vi fått höra. Ingen hade lust att bli kvar däruppe i branterna utan räcken i kolmörker. I rummet var det svinkallt och det gjorde inte så mycket eftersom vi alla var genomsvettiga efter den jobbiga klättringen. När vi flåsat klart, druckit vatten och värdinnan ropat in oss att äta började alla att frysa. Ingen värme var det i de små stenrummen, förutom i sängen då. Vi åt i alla fall gott och drack "pi jiu".
"Toaletten" var lite svår att hitta ute på gården, men som tur var hade vi alla med oss varsin ficklampa och då gick det ju bra om det inte varit så himla kallt om rumpan bara...
Det rinnande vatten som fanns var fyndigt beläget precis utanför vår dörr på gården. En kran med isande kallt bergsvatten.
Vi riktigt längtade till vår varma säng efter maten. Vi gick in i rummet och dukade upp våra medhavda delikatesser på ett bord som vi ställde mitt i sängen. Det var vin och ost samt en massa annat smått och gott som vi svenskar gillar att festa till med. Mitt på bordet lades en spelplan upp och sedan spelade vi "På spåret" fram till klockan tolv. Det var kul eftersom mitt lag vann. :) Där efter släckte vi den nakna glödlampan i taket och allt blev tyst som i graven. Ja, ända tills CK började snarka förstås. Jag gav honom några omgångar med armbågen och snart var friden återvunnen. Vännerna kunde andas ut och alla skyndade sig att somna innan CK hann att ladda om. Innan jag hunnit ner i djupsömn började mitt alarm på mobilen att låta. Klockan var 5.45. Det var den tiden vi alla kommit överens om att gå upp för att hinna se soluppgången från muren. Vi sträckte tappert på oss och gick ut i den svarta, än så länge, naturen. Den som gick först fumlade sig fram och med hjälp av våra ficklampor började vår mödosamma klättring uppför återigen. Den lilla hundvalpen var jätteglad att se oss ända tills vi kommit så långt från gården att den blev lite rädd. Då skuttade han iväg hemåt. Allt var svart, svart, svart. Ögonen vande sig sakta och vi hade ledsyn av stjärnornas ljus. Ficklamporna var så starka att de gjorde ont i ögonen att ha dem på. När vi nått fram till muren under tystnad, satte vi oss andaktsfullt och inväntade solens intåg på himlen. Sakta, inte alls lika snabbt som den dagen innan gjort sorti, kom den smygandes och kikade fram bakom bergets kam. Himlen blev blekare och luften blev plötsligt iskall. Månen som nyss synts i form av en klassisk skära blev osynlig och där och då såg vi ett stjärnfall som jag aldrig någonsin sett förut! Det var helt fantastiskt! Hela himlen lös upp som en jätteblixt och en tusendels sekund hann jag faktiskt bli rädd. Sedan föll blixten ner i ett regn av pixiedust. Det var stora sprakande skurar som bara föll och föll. Jag har aldrig sett ett sånt stort stjärnfall. Det kändes nästan som om jag sett "ljuset"... Snabbt skyndade jag mig att önska, men i min förvirring över att ha sett nått så fantastiskt så minns jag knappt vad jag önskade... Det magiska var över och en stund senare klättrade fyra av oss nerför berget och smög in i rummet där den brännheta kangen väntade. Vi kröp in i våra sovsäckar under tystnad och vi låg nog där i mer en halvtimma utan att säga så mycket som ett pip. Sedan kom A & M tillbaka och dom skrämde upp oss ur vår varma bädd. Vi åt frukost och hade trevligt, rullade ihop våra sovsäckar, packade ihop våra grejor, betalade värdinnan(hela trehundra spänn för sex personers övernattning, middag med massor av öl samt massor mer av service och trevligheter, därmed skall tilläggas att 55 rmb av detta lade vi till som dricks fast dom inte vill ha det) och satte oss i bilen för att lämna sagan och äventyret vi upplevt under ett, nästan drömlikt, dygn på väg tillbaka till verkligheten, vardagen och den dammiga, bullriga staden. I LOVE LIFE!!!
Vid skylten, som egentligen var en portal, började en gammal, handgjord trappa av stenar utan räcke. Den var brant och, framför allt, lång. Väl uppe vid "base camp", möttes vi av en underbar kinesisk kvinna i vår egen ålder som genast började tjattra. Hon hälsade oss välkommen och visade oss runt på sin lilla gård där vi skulle bo. En liten gullig, men enveten, hundvalp hängde i mina byxor tills dom gick sönder.
Rummet vi skulle sova i var ett renstädat rum med kaklat tak och murade kalkstensväggar. Sängen, KANG, bestod av en jättelik inmurad häll som sträckte sig längs med hela rummets långsida rakt framåt. Utanför "stugan" var ett hål, där karln i familjen slängde in ved som han tände på. Snart brann en härlig brasa under sängen. Värmen spred sig sakta men säkert genom stenarna och upp på hällen där vi skulle sova allesammans. Vi provlåg och bäddade upp medhavda sovsäckar. Jo, vi fick plats alla sex på bredden! Men nu skulle vi skynda oss upp på muren för att hinna med att se solnedgången! Våra män hade med sina nya kameraleksaker och dom skulle nu testas och lekas med. Efter en snabb överläggning med värdinnan om kvällsmat så bar det iväg och ut i naturen! Vi gick och gick och gick, sen klättrade vi och klättrade, och klättrade. Uppför hela tiden. Jag trodde jag skulle dö av trötthet tills jag insåg vad högt vi kommit upp. Då höll jag på att dö av höjdskräck! Nerå, mer av fascination, faktiskt! Vi stannade till och lät oss i tysthet beundra vad vi såg. Långt nere i dalen den lilla byn, små gråa prickar av folk som gick runt därnere. Det var som en tecknad film. Overkligt högt. Med höjd blick träffades man av en slående utsikt över bergen mil efter mil och muren som ringlade sig över bergskammen kilometervis. Efter ytterligare några plågsamma, stapplande partier av vakttorn, hittade vi äntligen den optimala plats att stanna på för att ta kort och fika. Vi drack glögg, käkade pepparkakor och hade fantastiskt mysigt. Vi satt en stund, återhämtade våra krafter och fotograferade åt alla väderstreck. Solen skyndade sig ner för himlen och snart snuddade den bergens kanter. Vi skyndade lika snabbt att ta oss neråt för snart skulle hela omgivningen bli sänkt i totalt mörker hade vi fått höra. Ingen hade lust att bli kvar däruppe i branterna utan räcken i kolmörker. I rummet var det svinkallt och det gjorde inte så mycket eftersom vi alla var genomsvettiga efter den jobbiga klättringen. När vi flåsat klart, druckit vatten och värdinnan ropat in oss att äta började alla att frysa. Ingen värme var det i de små stenrummen, förutom i sängen då. Vi åt i alla fall gott och drack "pi jiu".
"Toaletten" var lite svår att hitta ute på gården, men som tur var hade vi alla med oss varsin ficklampa och då gick det ju bra om det inte varit så himla kallt om rumpan bara...
Det rinnande vatten som fanns var fyndigt beläget precis utanför vår dörr på gården. En kran med isande kallt bergsvatten.
Vi riktigt längtade till vår varma säng efter maten. Vi gick in i rummet och dukade upp våra medhavda delikatesser på ett bord som vi ställde mitt i sängen. Det var vin och ost samt en massa annat smått och gott som vi svenskar gillar att festa till med. Mitt på bordet lades en spelplan upp och sedan spelade vi "På spåret" fram till klockan tolv. Det var kul eftersom mitt lag vann. :) Där efter släckte vi den nakna glödlampan i taket och allt blev tyst som i graven. Ja, ända tills CK började snarka förstås. Jag gav honom några omgångar med armbågen och snart var friden återvunnen. Vännerna kunde andas ut och alla skyndade sig att somna innan CK hann att ladda om. Innan jag hunnit ner i djupsömn började mitt alarm på mobilen att låta. Klockan var 5.45. Det var den tiden vi alla kommit överens om att gå upp för att hinna se soluppgången från muren. Vi sträckte tappert på oss och gick ut i den svarta, än så länge, naturen. Den som gick först fumlade sig fram och med hjälp av våra ficklampor började vår mödosamma klättring uppför återigen. Den lilla hundvalpen var jätteglad att se oss ända tills vi kommit så långt från gården att den blev lite rädd. Då skuttade han iväg hemåt. Allt var svart, svart, svart. Ögonen vande sig sakta och vi hade ledsyn av stjärnornas ljus. Ficklamporna var så starka att de gjorde ont i ögonen att ha dem på. När vi nått fram till muren under tystnad, satte vi oss andaktsfullt och inväntade solens intåg på himlen. Sakta, inte alls lika snabbt som den dagen innan gjort sorti, kom den smygandes och kikade fram bakom bergets kam. Himlen blev blekare och luften blev plötsligt iskall. Månen som nyss synts i form av en klassisk skära blev osynlig och där och då såg vi ett stjärnfall som jag aldrig någonsin sett förut! Det var helt fantastiskt! Hela himlen lös upp som en jätteblixt och en tusendels sekund hann jag faktiskt bli rädd. Sedan föll blixten ner i ett regn av pixiedust. Det var stora sprakande skurar som bara föll och föll. Jag har aldrig sett ett sånt stort stjärnfall. Det kändes nästan som om jag sett "ljuset"... Snabbt skyndade jag mig att önska, men i min förvirring över att ha sett nått så fantastiskt så minns jag knappt vad jag önskade... Det magiska var över och en stund senare klättrade fyra av oss nerför berget och smög in i rummet där den brännheta kangen väntade. Vi kröp in i våra sovsäckar under tystnad och vi låg nog där i mer en halvtimma utan att säga så mycket som ett pip. Sedan kom A & M tillbaka och dom skrämde upp oss ur vår varma bädd. Vi åt frukost och hade trevligt, rullade ihop våra sovsäckar, packade ihop våra grejor, betalade värdinnan(hela trehundra spänn för sex personers övernattning, middag med massor av öl samt massor mer av service och trevligheter, därmed skall tilläggas att 55 rmb av detta lade vi till som dricks fast dom inte vill ha det) och satte oss i bilen för att lämna sagan och äventyret vi upplevt under ett, nästan drömlikt, dygn på väg tillbaka till verkligheten, vardagen och den dammiga, bullriga staden. I LOVE LIFE!!!
17 november 2006
Kemi A och gamla vänner
Haha, jag har nästan inte skrivit någonting alls än så länge.
Jag skyller på att det har varit lite mycket i skolan just nu.
Idag hade vi prov i Kemi A. Igår pluggade jag som en galning med hjälp av min vän ryssen :D Men det har ändå varit väldigt jobbigt.
Det har varit väldigt svårt att koncentrera sig på lektionerna, av flera olika anledningar. Brist på intresse, klasskompisar som pratar, lärare med monotona röster som man glömmer bort att lyssna på. Att justera sig till att precis ha börjat gymnasiet kräver en del och det känns lite jobbigt att börja pang på med massa plugg. Man får väl skylla sig själv när man väljer natur antar jag.
Och sen är det helt plötsligt prov och man är oförberedd och det är 70 sidor i en tråkig lärobok man måste plugga in och lära sig utantill. Några av minna vänner använde sina programmerbara miniräknare och skrev in facit i dem, för det är verkligen alldeles för mycket. Och man har pressen på sig, "jag går natur, jag måste få bra betyg för alla tror att jag är en pluggis". Jag tror att alla kände så. Och det är jättejobbigt. Jag är glad över att jag inte valde HEL natur för då hade jag nog inte klarat av tre år utan att behöva psykolog.
Behöver jag ens säga att provet inte kändes som om det gick så bra?
Det allra jobbigaste är, att efter allt detta pluggande, så visade det sig att man inte kan få mer än G på det här provet för att det bara är grundläggande "repetition" (hade inte hört talas om hälften av allt som var på provet förut).
Då blir man lite sur.
Men eftersom vi hade en lång och trevlig rast efteråt så firade jag att provet var över med några i klassen. Sånt gör mig glad.
Idag har jag också pratat med en gammal vän om gamla minnen och våra nya liv på skilda skolor.
Det är då man inser hur mycket man uppskattar vänner som man kanske har haft det lite trassligt med innan. Trots våra skillnader fanns det en anledning till att vi var vänner förut. Det var mycket som var bättre förr.
Jag skyller på att det har varit lite mycket i skolan just nu.
Idag hade vi prov i Kemi A. Igår pluggade jag som en galning med hjälp av min vän ryssen :D Men det har ändå varit väldigt jobbigt.
Det har varit väldigt svårt att koncentrera sig på lektionerna, av flera olika anledningar. Brist på intresse, klasskompisar som pratar, lärare med monotona röster som man glömmer bort att lyssna på. Att justera sig till att precis ha börjat gymnasiet kräver en del och det känns lite jobbigt att börja pang på med massa plugg. Man får väl skylla sig själv när man väljer natur antar jag.
Och sen är det helt plötsligt prov och man är oförberedd och det är 70 sidor i en tråkig lärobok man måste plugga in och lära sig utantill. Några av minna vänner använde sina programmerbara miniräknare och skrev in facit i dem, för det är verkligen alldeles för mycket. Och man har pressen på sig, "jag går natur, jag måste få bra betyg för alla tror att jag är en pluggis". Jag tror att alla kände så. Och det är jättejobbigt. Jag är glad över att jag inte valde HEL natur för då hade jag nog inte klarat av tre år utan att behöva psykolog.
Behöver jag ens säga att provet inte kändes som om det gick så bra?
Det allra jobbigaste är, att efter allt detta pluggande, så visade det sig att man inte kan få mer än G på det här provet för att det bara är grundläggande "repetition" (hade inte hört talas om hälften av allt som var på provet förut).
Då blir man lite sur.
Men eftersom vi hade en lång och trevlig rast efteråt så firade jag att provet var över med några i klassen. Sånt gör mig glad.
Idag har jag också pratat med en gammal vän om gamla minnen och våra nya liv på skilda skolor.
Det är då man inser hur mycket man uppskattar vänner som man kanske har haft det lite trassligt med innan. Trots våra skillnader fanns det en anledning till att vi var vänner förut. Det var mycket som var bättre förr.
No Music Day
Läste just i DI Weekend att musikern Bill Drummond har utlyst tisdagen den 21 november till No Music Day.
Intressant idé.
Varför nu detta nya påfund kan man undra. Jo, han förklara att musiken håller på att förlora sitt värde. Det skvalas ur alla möjliga maskiner och apparater och musiken har mer eller mindre blivit ett attribut än en upplevelse.
Han tycker att en "musikfasta" får sinnena att öppna sig igen för vad musik egentligen är.
Vi som säger oss vara musikälskare har troligen blivit musikmissbrukare genom den tillgängligheten som finns.
Drummond musikfastade en hel månad. För att sen återfå den sanna kärleken till musik införde han själv en metod som gick ut på att han, under ett års tid, bara lyssnade på artister vars namn började på en viss bokstav. Året därpå lottade han fram en ny bokstav. I år lyssnar han på artister på bokstaven G.
Är han knäpp eller smart? Jag vet inte, tanken är ju utanför det vanliga så jag måste nog fundera en stund.
Men visst kan jag hänga på den 21 och se om jag känner någon skillnad.
Mer info finns på kampanjsidan nomusicday.com
Intressant idé.
Varför nu detta nya påfund kan man undra. Jo, han förklara att musiken håller på att förlora sitt värde. Det skvalas ur alla möjliga maskiner och apparater och musiken har mer eller mindre blivit ett attribut än en upplevelse.
Han tycker att en "musikfasta" får sinnena att öppna sig igen för vad musik egentligen är.
Vi som säger oss vara musikälskare har troligen blivit musikmissbrukare genom den tillgängligheten som finns.
Drummond musikfastade en hel månad. För att sen återfå den sanna kärleken till musik införde han själv en metod som gick ut på att han, under ett års tid, bara lyssnade på artister vars namn började på en viss bokstav. Året därpå lottade han fram en ny bokstav. I år lyssnar han på artister på bokstaven G.
Är han knäpp eller smart? Jag vet inte, tanken är ju utanför det vanliga så jag måste nog fundera en stund.
Men visst kan jag hänga på den 21 och se om jag känner någon skillnad.
Mer info finns på kampanjsidan nomusicday.com
15 november 2006
Kärlek
I morse när jag släppte ut Sota för att kissa, fick hon syn på Cornes bil. I hennes hjärna måste den vara symbolen för kärlek. Som en rem drog hon över gatan till hans dörr och gav ett litet skall, och när han öppnade dörren slog hon nästan volter.
Sota älskar Corne.
Hon har säkert nån sorts lojalitetskärlek till oss också, eftersom hon får mat här, men när Corne är på banan är vi luft.
Vad drar man då för ovetenskapliga resultat av detta då? Ja, eftersom Sota är en hund, är hennes kärlek primitiv. I hennes värld älskar man och följer flockledaren. Hon är förmodligen så smart att hon ser alla människor som en flock, och där har då Corne utmärkt sej för henne som flockledaren.
Eftersom jag tyvärr redan erkänt att jag gillar Sota, och vill att hon ska vara en lycklig hund, har jag inget emot detta fenomen, utan nöjer mej med att vara den i flocken som oftast ger henne mat. Det är ju mat som ändå står på topp hos djur.
Vi människor då?
Vi följer säkert mer våra instinkter än vi tror. I alla fall när det gäller att hitta en partner att fortplanta oss med. Fortplantning är ju den starkaste driften hos allt levande, och hur man väljer genom doft, utseende med mera för att få en stark avkomma, skall jag lämna därhän och istället försöka ge min syn på kärlek.
Först och främst älskar jag mina barn med ett lejons primitivitet. Jag vill ge dom skydd, mat och värme, (Sätt på dej vantar E! Du har väl långkalsonger, J? Inga stringtrosor på vintern, V! ) men också främja deras förmåga att bli självständiga människor. Jag kommer ju inte alltid att finnas där för dom, men hoppas att jag har förmedlat tillräckligt mycket omsorg och kärlek som de i sin tur kan ge till sina barn.
Vilket för mej till kärleken till mina barnbarn. Jag ser i dom mina barn, och det känns som min egen barnaskara har blivit större av sig själv. De tillför även en annan dimension från sin far/mor som gör dem till spännande individer som jag med största intresse följer i deras utveckling. Vad bliiir det?, som man säger i Värmland!
För mej finns det andra varianter av kärlek också, den till mina föräldrar och syskon t ex.
Föräldrar älskar man olika "mycket" beroende på i vilket skede av livet man är. Som liten är ju mamma den som står en närmast. Sen närmar sej pappa ganska fort genom att vara "störst och bäst".
I tonåren är föräldrar oftast ett nödvändigt ont, förmodligen beroende på att man har börjat rikta blickarna till mer intressanta personer i sin omgivning. Men när den tiden har landat och hormoner och annat har stabiliserat sej, kommer föräldrarna till heders igen.
Åtminstone de föräldrar som aldrig riktigt släppte greppet om den lilla handen som sökte trygghet.
Och i de allra bästa fallen kan man till och med bli bästis med sina barn när de är vuxna! Det är kärlek det!
Nåväl, men förälskelse och passion då?
Som orden säger, så är det inte kärlek. Förälskelse är en tillfällig sinnesförvirring som är mycket angenäm, så angenäm att många söker den känslan hela livet. För när förälskelsen är över, så söker man en ny, istället för att tillåta den man har att eventuellt gå över i kärlek.
Kärlek däremot är en djupare känsla. Den är som ett oändligt hav, med vågor och dalar och den upphör aldrig helt fast det kan bli stiltje.
Har hjärnan någon gång registrerat äkta kärlek för en person, så finns den kvar för evigt. Och det fina med det hela är att vi har gott om utrymme för olika kärlekar inom oss.
Sota älskar Corne.
Hon har säkert nån sorts lojalitetskärlek till oss också, eftersom hon får mat här, men när Corne är på banan är vi luft.
Vad drar man då för ovetenskapliga resultat av detta då? Ja, eftersom Sota är en hund, är hennes kärlek primitiv. I hennes värld älskar man och följer flockledaren. Hon är förmodligen så smart att hon ser alla människor som en flock, och där har då Corne utmärkt sej för henne som flockledaren.
Eftersom jag tyvärr redan erkänt att jag gillar Sota, och vill att hon ska vara en lycklig hund, har jag inget emot detta fenomen, utan nöjer mej med att vara den i flocken som oftast ger henne mat. Det är ju mat som ändå står på topp hos djur.
Vi människor då?
Vi följer säkert mer våra instinkter än vi tror. I alla fall när det gäller att hitta en partner att fortplanta oss med. Fortplantning är ju den starkaste driften hos allt levande, och hur man väljer genom doft, utseende med mera för att få en stark avkomma, skall jag lämna därhän och istället försöka ge min syn på kärlek.
Först och främst älskar jag mina barn med ett lejons primitivitet. Jag vill ge dom skydd, mat och värme, (Sätt på dej vantar E! Du har väl långkalsonger, J? Inga stringtrosor på vintern, V! ) men också främja deras förmåga att bli självständiga människor. Jag kommer ju inte alltid att finnas där för dom, men hoppas att jag har förmedlat tillräckligt mycket omsorg och kärlek som de i sin tur kan ge till sina barn.
Vilket för mej till kärleken till mina barnbarn. Jag ser i dom mina barn, och det känns som min egen barnaskara har blivit större av sig själv. De tillför även en annan dimension från sin far/mor som gör dem till spännande individer som jag med största intresse följer i deras utveckling. Vad bliiir det?, som man säger i Värmland!
För mej finns det andra varianter av kärlek också, den till mina föräldrar och syskon t ex.
Föräldrar älskar man olika "mycket" beroende på i vilket skede av livet man är. Som liten är ju mamma den som står en närmast. Sen närmar sej pappa ganska fort genom att vara "störst och bäst".
I tonåren är föräldrar oftast ett nödvändigt ont, förmodligen beroende på att man har börjat rikta blickarna till mer intressanta personer i sin omgivning. Men när den tiden har landat och hormoner och annat har stabiliserat sej, kommer föräldrarna till heders igen.
Åtminstone de föräldrar som aldrig riktigt släppte greppet om den lilla handen som sökte trygghet.
Och i de allra bästa fallen kan man till och med bli bästis med sina barn när de är vuxna! Det är kärlek det!
Nåväl, men förälskelse och passion då?
Som orden säger, så är det inte kärlek. Förälskelse är en tillfällig sinnesförvirring som är mycket angenäm, så angenäm att många söker den känslan hela livet. För när förälskelsen är över, så söker man en ny, istället för att tillåta den man har att eventuellt gå över i kärlek.
Kärlek däremot är en djupare känsla. Den är som ett oändligt hav, med vågor och dalar och den upphör aldrig helt fast det kan bli stiltje.
Har hjärnan någon gång registrerat äkta kärlek för en person, så finns den kvar för evigt. Och det fina med det hela är att vi har gott om utrymme för olika kärlekar inom oss.
14 november 2006
Bättre en förbannad italienare än en skrattande kines
Återigen till ett av mina egna små ordstäv som hjälpt mig att klara av vardagen i Beijing så elegant. "Bättre en förbannad italienare än en skrattande kines".
När jag var liten(when dinosaurs roamed the earth) öppnade det en pizzeria på den lilla orten där jag bodde. Det var inte vilken pizzeria som helst med tre turkar bakom disken och deras fem systrar/andra kvinnliga släktingar som servitriser. Nej, det här var en riktig pizzeria med två superäkta italienare som bakade pizzor minsann. Dom var läckra, ja, sensationella, pizzorna, alltså. I början tror jag folk gick dit mest av nyfikenhet, men i det långa loppet vann pizzorna. Många år senare när jag lämnat småorten för den stora staden i närheten hände det att min längtan efter Peppes pizza blev så stark att jag måste åka dit för att stilla min lust. Peppe, så hette han, vår egen italienare och pizzabagare i stan. Han startade företaget med en kompis, också han från Italien. Jag vet inte vad som hände sedan men efter några år var det bara Peppe kvar som troget försåg stan med pizzor. Andra pizzerior slog upp sina dörrar i stan, men ingen klådde Peppe. Alla kände ju Peppe dessutom. Han var tjenis med hela stan. Jag tror till och med min egen farsa klämde ur sig lite prat med Peppe någon enstaka gång.
En del helger och andra stora högtider, typ OS, fotbolls VM och annat sånt tjafs som kräver att pizzeriorna går på högvarv, drabbade även Peppe. Då, för länge sedan när ungar fortfarande ville tjäna egna pengar och jobba lite extra, kunde man ta anställning hos Peppe som utkörare. Var man söt tjej och mellan femton och tjugo kunde man få stå bakom disken och ta betalt och svara i telefon och ta emot beställningar. Dom som körde ut pizzor var lite "rougha", femton år och mopedägare.
Såna "helger" var hela pizzerian full av tonåringar, det hade ju blivit något av en samlingsplats, som trängdes med hungriga småbarnsfarsor som ville ha med sin mat hem efter jobbet lagom till matchstart. Telefonen ringde, kön var hopplöst lång och beställningarna ville aldrig ta slut. Luften gick knappt att andas därinne och ljudnivån var på tinnitusvarning. Tonåringarna bullrade, småbarnen tjöt, beställningarna gick åt skogen fel...Det var då det hände. Peppe gick i taket. Jävlar!!! Han vrålade och svor på italienska, slog i dörrar, slängde med slevar och flög runt som en akrobat mellan små beställningslappar, telefonen och ugnen. I högsta hugg med ugnsspaden jonglerade han ner pizzorna i deras kartonger. I övrigt stod resten av pizzerian still. Alla höll käft och såg storögt på när italienaren visade temperament. Han bjöd på en show, en realityshow, som sällan skådats ens på TV av oss insnöade svenskar. Han visade oss vad blod, svett och tårar var. Vi som väntat på en capricciosa och en calzone tog tacksamt emot två kartonger med okänt innehåll, bara situationen lättades lite. Peppe slängde alltid med en gratis håll-käften-och-skynda-dig-härifrån-sallad(himelskt god pizzasallad, för övrigt) också. Man ville knappt gå i alla fall. Man ville se hur det slutade.
Peppe slängde ner sin vältränade kropp(ja, han hade ADONIS-figur) för trappan till källaren, var borta i två sekunder, kom upp med ny pizzadeg och(!) ett solskensleende. Det var över. Urladdningen gick bra den här gången också. Luften var lätt, sorlet av kunder kändes trevligt, ungdomarna hade gått ut en stund för att tjuvröka och telefonen lätt inte lika intensiv längre. Man kunde lugnt gå hem med sina pizzor och lita på att pizzerian skulle vara öppen nästa dag också.
Idag, när jag går på restaurang och beställer mat och dryck kan det ibland hända att servitören kommer tillbaka, skrattandes. Det betyder inte att han är nöjd och skall bjuda mig på en förrätt eller att han fått löneförhöjning. Här i Kina betyder det alltid trubbel. Ex:
-Sorry madame, hehehehe, no have Perrier big bottle, only small. HEHEHEHEHEHEHEHE!!
-Ok, I´ll have a small bottle then, take two. My husband wants one as well.
-Thank you. Tihihihi. You know... the price is still the same for one small bottle. Hahaha. Heheheheheheheh...So you have to pay for two small bottles, same price as for two big bottles. Hahhahahaha!!! I am sorry, madame. HAhahahahah!
Alltså: "Bättre en förbannad italienare än en skrattande kines."
När jag var liten(when dinosaurs roamed the earth) öppnade det en pizzeria på den lilla orten där jag bodde. Det var inte vilken pizzeria som helst med tre turkar bakom disken och deras fem systrar/andra kvinnliga släktingar som servitriser. Nej, det här var en riktig pizzeria med två superäkta italienare som bakade pizzor minsann. Dom var läckra, ja, sensationella, pizzorna, alltså. I början tror jag folk gick dit mest av nyfikenhet, men i det långa loppet vann pizzorna. Många år senare när jag lämnat småorten för den stora staden i närheten hände det att min längtan efter Peppes pizza blev så stark att jag måste åka dit för att stilla min lust. Peppe, så hette han, vår egen italienare och pizzabagare i stan. Han startade företaget med en kompis, också han från Italien. Jag vet inte vad som hände sedan men efter några år var det bara Peppe kvar som troget försåg stan med pizzor. Andra pizzerior slog upp sina dörrar i stan, men ingen klådde Peppe. Alla kände ju Peppe dessutom. Han var tjenis med hela stan. Jag tror till och med min egen farsa klämde ur sig lite prat med Peppe någon enstaka gång.
En del helger och andra stora högtider, typ OS, fotbolls VM och annat sånt tjafs som kräver att pizzeriorna går på högvarv, drabbade även Peppe. Då, för länge sedan när ungar fortfarande ville tjäna egna pengar och jobba lite extra, kunde man ta anställning hos Peppe som utkörare. Var man söt tjej och mellan femton och tjugo kunde man få stå bakom disken och ta betalt och svara i telefon och ta emot beställningar. Dom som körde ut pizzor var lite "rougha", femton år och mopedägare.
Såna "helger" var hela pizzerian full av tonåringar, det hade ju blivit något av en samlingsplats, som trängdes med hungriga småbarnsfarsor som ville ha med sin mat hem efter jobbet lagom till matchstart. Telefonen ringde, kön var hopplöst lång och beställningarna ville aldrig ta slut. Luften gick knappt att andas därinne och ljudnivån var på tinnitusvarning. Tonåringarna bullrade, småbarnen tjöt, beställningarna gick åt skogen fel...Det var då det hände. Peppe gick i taket. Jävlar!!! Han vrålade och svor på italienska, slog i dörrar, slängde med slevar och flög runt som en akrobat mellan små beställningslappar, telefonen och ugnen. I högsta hugg med ugnsspaden jonglerade han ner pizzorna i deras kartonger. I övrigt stod resten av pizzerian still. Alla höll käft och såg storögt på när italienaren visade temperament. Han bjöd på en show, en realityshow, som sällan skådats ens på TV av oss insnöade svenskar. Han visade oss vad blod, svett och tårar var. Vi som väntat på en capricciosa och en calzone tog tacksamt emot två kartonger med okänt innehåll, bara situationen lättades lite. Peppe slängde alltid med en gratis håll-käften-och-skynda-dig-härifrån-sallad(himelskt god pizzasallad, för övrigt) också. Man ville knappt gå i alla fall. Man ville se hur det slutade.
Peppe slängde ner sin vältränade kropp(ja, han hade ADONIS-figur) för trappan till källaren, var borta i två sekunder, kom upp med ny pizzadeg och(!) ett solskensleende. Det var över. Urladdningen gick bra den här gången också. Luften var lätt, sorlet av kunder kändes trevligt, ungdomarna hade gått ut en stund för att tjuvröka och telefonen lätt inte lika intensiv längre. Man kunde lugnt gå hem med sina pizzor och lita på att pizzerian skulle vara öppen nästa dag också.
Idag, när jag går på restaurang och beställer mat och dryck kan det ibland hända att servitören kommer tillbaka, skrattandes. Det betyder inte att han är nöjd och skall bjuda mig på en förrätt eller att han fått löneförhöjning. Här i Kina betyder det alltid trubbel. Ex:
-Sorry madame, hehehehe, no have Perrier big bottle, only small. HEHEHEHEHEHEHEHE!!
-Ok, I´ll have a small bottle then, take two. My husband wants one as well.
-Thank you. Tihihihi. You know... the price is still the same for one small bottle. Hahaha. Heheheheheheheh...So you have to pay for two small bottles, same price as for two big bottles. Hahhahahaha!!! I am sorry, madame. HAhahahahah!
Alltså: "Bättre en förbannad italienare än en skrattande kines."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)