Begravningsdag

Idag har det varit en solig och fin dag med höstkänning. Herr B och jag for till Degerfors för att delta i begravningen av min, förmodligen äldsta vän Dagobert Klug.
En genuint fin person som det finns alldeles för få av, och nu ännu färre. Jag har räknat ut att jag känt honom i femtio år, och det är en lång tid.
Jag har en massa fina och roliga minnen av honom som lätt skulle fylla en hel bok. Av förklarliga skäl gled vårt umgänge bort från varandra, vilket var tråkigt men oundvikligt när livet vill annat än det man tänkt sig.
Men allt har ju sin tid och tiden då Dagobert och jag var nära vänner lämnar ett fint minne att vårda och bevara.

Hans döttrar hade arrangerat begravningen så nära möjligt som Dagobert nog skulle ha velat.
De oundvikliga ceremonierna som prästen förrättade, vacker solosång och ett par psalmer som inte var alltför högtravande gjorde akten mindre tung än brukligt. Under defileringen spelades ballader  med Elvis Presley som var Dagoberts favorit.
Mycket släktingar och vänner från när och fjärran hade slutit upp för att ta farväl av en omtyckt person.

Efteråt samlades vi i församlingshemmet där vi bjöds på smörgåstårta och kaffe med sachertårta efter Dagoberts recept. Det var Sofie som bakat alla sachertårtorna som var exakt lika goda som hennes fars.
Vi fick god tid på oss att samtala med folk som åtminstone jag, inte sett på bortåt tjugofem år.
Ernst höll ett litet improviserat tal om sin brors sista tid som varken var sentimentalt eller förskönat. Han var bara glad att ha tillbringat tid med honom.

När vi fick en stund för oss själva, försökte Ernst och jag  lösa vitsen med livet, inte att förväxla med meningen med livet, vilket är nåt helt annat.
Kärlek, var Ernstis slutsats, och så är det nog om jag inte kommer på nåt bättre vilket jag betvivlar.

Nu är vi hemma igen med vemod i hjärtat.